Dikningsbesvärs ihågkommelse

Att dika är att dö en smula.
       Förvisso, på eftermiddagarna är man alltid halvdöd. Men vi gjorde det, gode Gud vad vi dikade! Sune hade slutligen bestämt sig för att sänka myren. Den skulle bli åker, tyckte han. ”Skit ner dig”, sa Westman. Han fick gå genast, precis som han velat. Vi andra kunde inget säga, så vi dikade.
       Det fanns en gubbe, Enoksson, i stugan just där skogen slutade. Han var som tokig i myren, den där eländiga, klafsiga sumpmarken. Skulle ha den kvar, prompt, motarbetade oss på alla upptänkliga vis. Åkallade gudar, skickade vättar och annat otyg på oss. Spadskaften gick av, och vi ramlade ned i gropar.
       Sune bad honom dra åt helvete, ”en gammal myr, det är ju löjligt!” Vi andra kallade honom myrslok. Men Enoksson gav sig inte. Sa att myren var förtrollad, att där fanns krafter, goda krafter, var nu dom skulle ha kommit ifrån. Vi grävde diken, och Enoksson smög runt på nätterna.
       Så tappade vi av myren. Det var som en åderlåtning, ett kirurgiskt ingrepp. Vi skar upp den, lät vattnet rinna undan. Den spjärnade emot. Med sitt omfång, myren var stor, stor som en vintergata, och med sin tyngd, sin kompakthet.
       Vi grävde. Vi visste att myren hade ett slut, men den höll oss i sitt grepp, sög musten ur oss. Vi släpade oss hem vid sju, drömde om den på nätterna. Det bruna vattnet, lukten av dy, det klafsande ljudet när spaden lyfte.
       Enoksson påstod att det fanns en människa i myren: Lennart, drängen på Stora Hå, som försvunnit för många år sedan. Sune visste vem han var, de var släkt till och med. ”Än sen?” Sune ville ha mark, dessutom visste ingen vart Lennart tagit vägen. Han kanske odlade apelsiner i Californien? ”Men tänk om vi hittar honom”, sa Bertil. Sune ryckte på axlarna.
       En gång var vi tvungna att spränga, en stor stenbumling, ett vilsekommet flyttblock, kanske, fan vet hur det hamnat där. Intill växte ljung och lingonris och några smala tallar. ”Ni gör det inte!” sa Enoksson, men Sune bara skrattade. ”Spring inte här och bjäfs!” Enoksson var blek i ansiktet, pratade om myrens ande som såg allt och intet glömde. ”I morron bitti kör vi, gubbar”, sa Sune.
       Han laddade själv, la ut stubintråden och tuttade på. Men det ville sig inte. Den hade väl blivit fuktig. Han tände på gång på gång, men det var som förgjort. Enoksson stod och tryckte bakom en tall en bit bort. ”Vem fan...?” sa Sune. Men det var han själv som hade ansvar för dynamitlådan, och hänglåset var alltid på.
       Till sist gick han iväg för att skaffa ny stubin, och vi fick ledigt fram till frukost. ”Det var väl skönt för er?” Enoksson kom fram och flinade. Det var det. Vi slängde oss på marken, och lät solen värma oss.
       Sune kom tillbaka, la ut den nya stubinen och tände på. Glöden fräste iväg över marken, in i ljungen, upp på den stora stenen, in under den gamla hästfilten. Solen låg på, några trollsländor kastade sig hit och dit. Alla väntade på smällen, väntade och väntade. Den här gången måste det ha varit patronen. Det var tyst, tyst. Ingenting hände. Absolut ingenting. ”Fans jävlar”, sa Sune, och nu hade det blivit farligt.
       Han dröjde ännu några minuter, och gick sedan fram till blocket med en ny sprängpatron. ”Det finns onda krafter också!” ropade Enoksson. Sune brydde sig inte. Han apterade den nya patronen, långsamt, noggrant, knep åt med tången, tryckte in röret i dynamiten. Så slängde han filten ovanpå, och lade ut stubin. ”Tredje gången gillt!”
       Vi väntade igen, orimligt länge, säkert i tio minuter. ”Gå inte fram”, sa någon, var det Bertil? Sune rullade bara ut mer stubintråd, och stegade bort till laddningen. Han tog upp den, men sedan... han blev stående, liksom fastnade. Stod och höll dynamitpaketet med patron och allt i handen, och stirrade ut över myren.
       Vi stirrade på honom. Gör nåt för helvete! tänkte jag, det här var inte likt Sune. Men jag sa inget. Ingen sa någonting. Sländorna fnattade omkring, men Sune stod där bara, som statyn på stora torget. Rena vanvettet.
       Så ryckte han på axlarna. ”Vi skiter i det!” Han kastade laddningen rätt ut i myren. Det plaskade till. ”Vi skiter i myren, vi röjer norrut istället, borta vid ängarna!”
       Vi visste vad det skulle innebära: fälla träd, bryta stubbar och bära sten. Ett råslit mot ett annat. Och så Enokssons skadeglada tjatter.
       Men det var rätt, helt rätt.
       Vi hade tappat lusten.

(Ur "En kittling någonstans långt inne vid levern" - noveller och kortprosa. Läs mer här!)