På sluttampen samlar vi oss och leker

Vi leker att vi aldrig
privatiserades
att vi bara fortsatte sträva efter en tänkbar
solidaritet, då var det
ännu så

Inte ett hem, men
ändå ett bygge, en provisorisk
konstruktion

Stålbalkar sammansvetsade
av omtankens
gula låga, nej, den var inte vit, betong
armerad
med ömsesidighet

Vi längtade även
då

Vi leker att vi aldrig avreglerades, att
vi bara fortsatte
att någorlunda bestämma, det
räckte för oss
när vi dansade, orytmiskt
och utan elegans, men uppburna
av den lätthet som alstras
av representativ
demokrati

Lagomhetens triumf skänkte oss
en frihet
den skänkte oss en tröst, och vi
hoppades

Vi leker
att vi aldrig förhärdades, att vi bara
fortsatte
att stundtals tilltala
alkoholister
som fullvärdiga medborgare, sådant
kändes bra

Vi leker att vi aldrig
avskaffades, att vi bara fortsatte
att finnas, som blåklockan
och månen
och
daggen

(Copyright Peter Nilsson)