Recensioner Jotack
Peter Nilssons "Jotack" sprider värme
Man lägger en liten tygpåse med te i en lotusblomma, just innan blombladen sluter sig inför natten. Nästa morgon kan den fattige kinesiske författaren och hans hustru glädja sig åt te med daggframkallad lotusdoft även under ”den råa vitlökstinkande sextiotalsverkligheten.” (Detta enligt Cecilia Lindqvist.)
Om man kan föreställa sig poesin som en lotusblomma som kan skänka den strävsamma vardagsverkligheten en fin och värmande smak och stimulera läsarna/lyssnarna att förnimma de villkor de i grunden delar, så kan man naturligtvis tänka sig precis samma sak på ett annat sätt, kanske helt utan bildspråk. Poesi kan ta sig många former.
Peter Nilsson är en litteraturarbetare, informatör på Författarcentrum Väst och projektledare för Forum för poesin och prosa, Sveriges ledande scen för uppläst litteratur.
Hans mogna och sympatiska poesidebut, Jotack, har en inkluderande ton, öronmärkt kan man säga; dikterna är skrivna för att kunna avlyssnas och direkt avge en gemensamhetston. Ja, sånt är livet, sådana är vi. Dikterna sprider värme. Bildspråket (längtande lingon, fågelklon i konsumkassen) är lurigt, men käckt.
I en längre dikt samlas med gemensam ansträngning morgondaggen som dricks ur skålen som går från mun till mun innan vi skiljs åt och skyndar vidare till våra jobb. Tiden går. På vilket sätt skiljer den sig åt i sexhundrakronorsklockorna, i femtusenkronors- eller hundratjugo-tusenkronorsklockorna?
För länge sen myntades ordet nyenkelhet; Peter Nilsson är del av en Göteborgs-enkelhet, som odlar en helt annan materialkänsla än andra samtida poesifalanger.
Peter Ortman Helsingborgs Dagblad 080911
Om man kan föreställa sig poesin som en lotusblomma som kan skänka den strävsamma vardagsverkligheten en fin och värmande smak och stimulera läsarna/lyssnarna att förnimma de villkor de i grunden delar, så kan man naturligtvis tänka sig precis samma sak på ett annat sätt, kanske helt utan bildspråk. Poesi kan ta sig många former.
Peter Nilsson är en litteraturarbetare, informatör på Författarcentrum Väst och projektledare för Forum för poesin och prosa, Sveriges ledande scen för uppläst litteratur.
Hans mogna och sympatiska poesidebut, Jotack, har en inkluderande ton, öronmärkt kan man säga; dikterna är skrivna för att kunna avlyssnas och direkt avge en gemensamhetston. Ja, sånt är livet, sådana är vi. Dikterna sprider värme. Bildspråket (längtande lingon, fågelklon i konsumkassen) är lurigt, men käckt.
I en längre dikt samlas med gemensam ansträngning morgondaggen som dricks ur skålen som går från mun till mun innan vi skiljs åt och skyndar vidare till våra jobb. Tiden går. På vilket sätt skiljer den sig åt i sexhundrakronorsklockorna, i femtusenkronors- eller hundratjugo-tusenkronorsklockorna?
För länge sen myntades ordet nyenkelhet; Peter Nilsson är del av en Göteborgs-enkelhet, som odlar en helt annan materialkänsla än andra samtida poesifalanger.
Peter Ortman Helsingborgs Dagblad 080911
Skönhet, passion och närvaro
Ungdomens känslomässiga berg- och dalbanor har det skrivits otaliga dikter om.
Men sedan då? När man har bildat familj, har fasta utgifter och jobb och allt rullar på i en förskräcklig takt. Måste man trubbas av och förlora glöden? Någonstans där inne är man ändå samma person, med samma längtan. Problemet är bara att det inte längre finns så mycket tid att känna efter.
Peter Nilsson debuterar med en diktsamling som tar avstamp i den gråaste vardag. Dikten Kvällsbestyr går till exempel så här:
Alla / de förlorade / ögonblicken, distraktionerna / icke-närvaron / Samla dem / tvinna / dem / linda av dem / en midvinterkrans / Lägg / den på livets / kista.
Personen som berättar har en del av livet bakom sig och trevar i minnet och sitt nuvarande liv efter det som han en gång längtade så hett efter - skönhet och passion, närvaro. Det är lätt att känna igen sig i dikterna, de är enkelt och berättande skrivna och bör kunna tilltala även ovana poesiläsare. Peter Nilsson är även projektledare för Forum för poesi och prosa, som enligt förlaget är Sveriges ledande scen för uppläst litteratur, och jag kan mycket väl tänka mig att dikterna gör sig bra på en scen.
Min enda egentliga invändning är den distanserade, småtrista titeln som inte skulle ha väckt mitt intresse om jag inte hade blivit uppmanad att recensera boken.
Marja Beckman, Kulturen, 081003
Men sedan då? När man har bildat familj, har fasta utgifter och jobb och allt rullar på i en förskräcklig takt. Måste man trubbas av och förlora glöden? Någonstans där inne är man ändå samma person, med samma längtan. Problemet är bara att det inte längre finns så mycket tid att känna efter.
Peter Nilsson debuterar med en diktsamling som tar avstamp i den gråaste vardag. Dikten Kvällsbestyr går till exempel så här:
Alla / de förlorade / ögonblicken, distraktionerna / icke-närvaron / Samla dem / tvinna / dem / linda av dem / en midvinterkrans / Lägg / den på livets / kista.
Personen som berättar har en del av livet bakom sig och trevar i minnet och sitt nuvarande liv efter det som han en gång längtade så hett efter - skönhet och passion, närvaro. Det är lätt att känna igen sig i dikterna, de är enkelt och berättande skrivna och bör kunna tilltala även ovana poesiläsare. Peter Nilsson är även projektledare för Forum för poesi och prosa, som enligt förlaget är Sveriges ledande scen för uppläst litteratur, och jag kan mycket väl tänka mig att dikterna gör sig bra på en scen.
Min enda egentliga invändning är den distanserade, småtrista titeln som inte skulle ha väckt mitt intresse om jag inte hade blivit uppmanad att recensera boken.
Marja Beckman, Kulturen, 081003
Omisskännligt göteborgskt
Peter Nilsson sägs ha sina rötter i Norrland, men är bosatt i Göteborg. Det sistnämnda märks i hans debutdiktsamling Jotack (Bokförlaget Mormor). Den har en omisskännlig klang av en viss sorts poetisk Göteborgshumor.
Kanske är det nåt i luften som smittar? Den där lätt skruvade ironin som utgår från de mest banala situationer, med den satiriska, ibland närmast spydiga udden riktad mot förhärskande tankar, stilar och budskap i samtiden. Som här en drift med heminredningshysterin: “Jag smälter/ otroligt fint in i/ vardagsrumsmiljön/ Svarta jeans/ mot vita väggar/ mellanblont hår mot/ furu”.
Även om krocken mellan vardaglighet och existentialism påminner mycket om Lina Ekdahl - “Jag tror jag ska gå med i mitt liv (…) det verkar bra, mat och jobb och lägenhet” - finns här också stundtals en mera lyrisk absurdism som påminner om Thomas Tidholm. Och han bor ju åtminstone i Norrland. Roligt är det i alla fall, vilket väderstreck dikterna än kommer ifrån.
Björn Gunnarsson, Göteborgs-Posten
Vart tar poesin vägen?
Peter Nilsson strävar inte efter det svårfångade, djupgående ytan utan skriver om nutida vardagsscenerier. Beskrivningen av en mugg med morgonte, en skål av glas, är enklare att fördjupa sig i än att ta sitt samhällsansvar, konstaterar diktjaget. Det är lugnast att göra allt ”på det korrekta viset” .
I prosadikten Löftet, lovar diktjaget att det ska bli bättre. Man försöker och försöker men konstaterar att ”allt sket sig”. För att gå vidare får man lägga undan ”Alla/de förlorade /ögonblicken, distraktionerna / icke-närvaron”.
Bokstäverna i dikten Vittnesbörden klagar: han kom inte, tog aldrig upp oss igen. Poeten släpper lös bokstäverna och därefter lämnar han dem åt sitt öde.
Jotack
Försöker leva ett liv
äta en bulle
klå kosmos på en innebörd
Försöker tvinna en tråd
gå på posten
skapa ett själv
Försöker hoppas på tur
sova middag
bygga en värld
Och själv då?
De bångstyriga dikterna som aldrig säger ja, går sin egen väg trots poetens försäkran att han ”vill deras bästa”. ”Jag kan ge dem en framtid”.
Han ropar Stopp! Vart tar dikterna vägen? Peter Nilsson har sått och jag kan bara tillägga att skörden är god.
Båda debutanterna har visat att man inte behöver tränga ner i avgrundens djup, utan kan hålla sig på ytskiktet och därigenom ge en tolkning av det som händer.
Eva Elmgren, Borås Tidning, 2008-11-25
Åter till Dikter
Kanske är det nåt i luften som smittar? Den där lätt skruvade ironin som utgår från de mest banala situationer, med den satiriska, ibland närmast spydiga udden riktad mot förhärskande tankar, stilar och budskap i samtiden. Som här en drift med heminredningshysterin: “Jag smälter/ otroligt fint in i/ vardagsrumsmiljön/ Svarta jeans/ mot vita väggar/ mellanblont hår mot/ furu”.
Även om krocken mellan vardaglighet och existentialism påminner mycket om Lina Ekdahl - “Jag tror jag ska gå med i mitt liv (…) det verkar bra, mat och jobb och lägenhet” - finns här också stundtals en mera lyrisk absurdism som påminner om Thomas Tidholm. Och han bor ju åtminstone i Norrland. Roligt är det i alla fall, vilket väderstreck dikterna än kommer ifrån.
Björn Gunnarsson, Göteborgs-Posten
Vart tar poesin vägen?
Peter Nilsson strävar inte efter det svårfångade, djupgående ytan utan skriver om nutida vardagsscenerier. Beskrivningen av en mugg med morgonte, en skål av glas, är enklare att fördjupa sig i än att ta sitt samhällsansvar, konstaterar diktjaget. Det är lugnast att göra allt ”på det korrekta viset” .
I prosadikten Löftet, lovar diktjaget att det ska bli bättre. Man försöker och försöker men konstaterar att ”allt sket sig”. För att gå vidare får man lägga undan ”Alla/de förlorade /ögonblicken, distraktionerna / icke-närvaron”.
Bokstäverna i dikten Vittnesbörden klagar: han kom inte, tog aldrig upp oss igen. Poeten släpper lös bokstäverna och därefter lämnar han dem åt sitt öde.
Jotack
Försöker leva ett liv
äta en bulle
klå kosmos på en innebörd
Försöker tvinna en tråd
gå på posten
skapa ett själv
Försöker hoppas på tur
sova middag
bygga en värld
Och själv då?
De bångstyriga dikterna som aldrig säger ja, går sin egen väg trots poetens försäkran att han ”vill deras bästa”. ”Jag kan ge dem en framtid”.
Han ropar Stopp! Vart tar dikterna vägen? Peter Nilsson har sått och jag kan bara tillägga att skörden är god.
Båda debutanterna har visat att man inte behöver tränga ner i avgrundens djup, utan kan hålla sig på ytskiktet och därigenom ge en tolkning av det som händer.
Eva Elmgren, Borås Tidning, 2008-11-25
Åter till Dikter
