Korptinget
Det var en kall februarimorgon.
När hemmansägare Hilding Jansson, på sin morgonpromenad längs den nyplogade byvägen, fick syn på korpflocken ute på Hästefjordens is, förstod han att de goda tiderna var förbi. De så kallat goda tiderna. Han insåg att någonting skulle hända, någonting slitande.
Hilding Jansson stannade, och såg ut över fjorden. De svarta fåglarna avtecknade sig skarpt mot snön, som en väldig mängd noter på ett blankt ark. Utslängda bara, på måfå. Kakofoni! tänkte han. Så många korpar på ett ställe, det hade aldrig tidigare hänt.
Korparna stod där ute, korrpade ibland lågmält med varandra, som rådslog de. Några spankulerade omkring, och pickade förstrött i snön, som letade de frön eller mask, i brist på as. Då och då flög någon upp, men landade strax åter.
Hilding Jansson gick ut på isen. Korparna föreföll inte bry sig. Han stod där länge, en bit ifrån, och såg på dem. Så det är nu det kommer, tänkte han. Efter så lång tid. Han kunde inte slita blicken från de svarta fåglarna, följde dem i deras förehavanden.
En av korparna skilde sig från de andra. Den hade en liten vit fläck på sidan av huvudet, knappt skönjbar på Hildings avstånd, och den stod stilla, helt stilla, och såg på honom. Blicken var klar och lugn.
Hilding Jansson tittade bort, ut över den frusna fjorden. På andra sidan höjde sig den mörka barriären av granskog. Några cirrusmoln låg orörliga vid horisonten, solen sken blekt, och luftens fukt höll redan på att värmas bort.
I ögonvrån såg han korpen. Den iakttog honom fortfarande, stod där orörlig, som höll den honom under uppsikt. Det varade någon minut. Så vände sig Hilding om, och mötte dess blick. De stod så och såg på varandra, Hilding koncentrerat, spänt, korpen lugnt, och med tillförsikt. Så föreföll det åtminstonde Hilding Jansson.
Han försökte tänka på annat, på kaffet han snart skulle dricka hos Lindström, handlaren, på cementeringen av gödselbrunnen, planerad till i april. Minuterna gick, han höll ut länge, länge. Slutligen fick han ge vika, slå ned blicken.
Korpen hade fortfarande inte rört sig, men när Hilding åter mötte den stadiga, forskande blicken, stampade den till. Ba-dam-bam! En liten trestegsstepp, och plötsligt stod sammanhanget klart för honom: Det var Gösta.
Herregud! Korpflocken var inte bara ett förebud, det var mycket värre än så. Gösta hade kommit tillbaka.
Han skyndade upp på vägen, käppen stötte i den frusna marken, tillbaka bort mot skälet, och det röda tvåvåningshuset. Ice cream, you scream... Deras gamla sång- och dansnummer ljöd inom honom …ba-dam-bam! Ibland hade han missat pausen, stampat i för tidigt, och Gösta hade retat honom. Everybody wants ice cream...
Gruppens framträdanden på bygdegården hade varit bejublade, och de lördagskvällens stjärnor. Åskaken Hot Five. Det var innan allt hade spårat ur, medan de fortfarande varit vänner.
Hilding Jansson ökade farten till småspringande, snubblade till i en grop, ba-dam-bam! men återvann balansen. Smärtan ljungade i den onda foten. Han andades snabbt, och hjärtat dunkade. På håll såg han den välbekanta profilen i köksfönstret. ”Ellen!” mumlade han. ”Ellen!”
När han vände sig om såg han korpen lyfta. Den flög ut över fjorden, som tänkte den ge sig av, kanske över till storskogen. En kort stund tänkte Hilding Jansson att han tagit miste. Att det var han själv som skapade faran, inom sig.
Så vände den svarta fågeln i en halvcirkel, vilade en kort stund i flykten, och tog kurs mot honom.
(Ur En kittling någonstans långt inne vid levern).
Det var en kall februarimorgon.
När hemmansägare Hilding Jansson, på sin morgonpromenad längs den nyplogade byvägen, fick syn på korpflocken ute på Hästefjordens is, förstod han att de goda tiderna var förbi. De så kallat goda tiderna. Han insåg att någonting skulle hända, någonting slitande.
Hilding Jansson stannade, och såg ut över fjorden. De svarta fåglarna avtecknade sig skarpt mot snön, som en väldig mängd noter på ett blankt ark. Utslängda bara, på måfå. Kakofoni! tänkte han. Så många korpar på ett ställe, det hade aldrig tidigare hänt.
Korparna stod där ute, korrpade ibland lågmält med varandra, som rådslog de. Några spankulerade omkring, och pickade förstrött i snön, som letade de frön eller mask, i brist på as. Då och då flög någon upp, men landade strax åter.
Hilding Jansson gick ut på isen. Korparna föreföll inte bry sig. Han stod där länge, en bit ifrån, och såg på dem. Så det är nu det kommer, tänkte han. Efter så lång tid. Han kunde inte slita blicken från de svarta fåglarna, följde dem i deras förehavanden.
En av korparna skilde sig från de andra. Den hade en liten vit fläck på sidan av huvudet, knappt skönjbar på Hildings avstånd, och den stod stilla, helt stilla, och såg på honom. Blicken var klar och lugn.
Hilding Jansson tittade bort, ut över den frusna fjorden. På andra sidan höjde sig den mörka barriären av granskog. Några cirrusmoln låg orörliga vid horisonten, solen sken blekt, och luftens fukt höll redan på att värmas bort.
I ögonvrån såg han korpen. Den iakttog honom fortfarande, stod där orörlig, som höll den honom under uppsikt. Det varade någon minut. Så vände sig Hilding om, och mötte dess blick. De stod så och såg på varandra, Hilding koncentrerat, spänt, korpen lugnt, och med tillförsikt. Så föreföll det åtminstonde Hilding Jansson.
Han försökte tänka på annat, på kaffet han snart skulle dricka hos Lindström, handlaren, på cementeringen av gödselbrunnen, planerad till i april. Minuterna gick, han höll ut länge, länge. Slutligen fick han ge vika, slå ned blicken.
Korpen hade fortfarande inte rört sig, men när Hilding åter mötte den stadiga, forskande blicken, stampade den till. Ba-dam-bam! En liten trestegsstepp, och plötsligt stod sammanhanget klart för honom: Det var Gösta.
Herregud! Korpflocken var inte bara ett förebud, det var mycket värre än så. Gösta hade kommit tillbaka.
Han skyndade upp på vägen, käppen stötte i den frusna marken, tillbaka bort mot skälet, och det röda tvåvåningshuset. Ice cream, you scream... Deras gamla sång- och dansnummer ljöd inom honom …ba-dam-bam! Ibland hade han missat pausen, stampat i för tidigt, och Gösta hade retat honom. Everybody wants ice cream...
Gruppens framträdanden på bygdegården hade varit bejublade, och de lördagskvällens stjärnor. Åskaken Hot Five. Det var innan allt hade spårat ur, medan de fortfarande varit vänner.
Hilding Jansson ökade farten till småspringande, snubblade till i en grop, ba-dam-bam! men återvann balansen. Smärtan ljungade i den onda foten. Han andades snabbt, och hjärtat dunkade. På håll såg han den välbekanta profilen i köksfönstret. ”Ellen!” mumlade han. ”Ellen!”
När han vände sig om såg han korpen lyfta. Den flög ut över fjorden, som tänkte den ge sig av, kanske över till storskogen. En kort stund tänkte Hilding Jansson att han tagit miste. Att det var han själv som skapade faran, inom sig.
Så vände den svarta fågeln i en halvcirkel, vilade en kort stund i flykten, och tog kurs mot honom.
(Ur En kittling någonstans långt inne vid levern).
En kittling någonstans långt inne vid levern - noveller och kortprosa
Titelnovellen "En kittling någonstans långt inne vid levern" (nedkortad version) läses av Helge Skoog
Lyssna - LÄNKEN ÄR TILLFÄLLIGT UR FUNKTION (för att komma tillbaka hit från Myspace - klicka på tillbakapilen).
