2.
Det var i den vevan som drömmen om väderkvarnen kom in i mitt liv och med den olyckan.
De flesta drömmer nog glada och positiva dagdrömmar, sådana man vill ska bli verklighet, så var det även tidigare för mig. Men den här drömmen ändrade detta med besked.
Egentligen var det inte bara en dagdröm, jag började alltid drömma den om natten. Jag kunde vakna i den, tidigt på morgonen. Sedan fanns den kvar i mig, klingade inte av som drömmar brukar göra. Känslan i den, vemodet, bara fortsatte att uppfylla mig.
Det var ett grått och fuktigt vemod, av samma typ som vädret i drömmen, och det fyllde mellangärdet och fick stundtals golvet att gunga.
Drömmen plågade mig. Nattdrömmen, om den förblivit en sådan, hade nog gått att uthärda. Men de långa och tunga repriserna på dagtid blev mig övermäktiga.
Drömmen kunde inledningsvis handla om vad som helst. En gång flög jag högt över trädtopparna i en gammal Volkswagen.
Ibland uppenbarade sig för mitt inre ett bildspel av vackra, främmande öletiketter, det var min lilla samlarvurm som gjorde sig påmind. En natt sökte sig en övergiven hund, en vitgrå, strävhårig terrier, till mig och jag blev dess husse.
Efter en stund brukade drömmen glida över till en gammal kvarn ute på en öde slätt. Det var tidig gryning, eller måhända sen skymning, dimmigt och som sagt var, grått och fuktigt, mycket fuktigt.
Metereologer har kanske ett namn för detta slags väder, själv kallar jag det fuktsoppa. Vattendroppar som svävar i luften, en omgivning inbäddad i ett grått töcken. Mjuka, vaga konturer.
Det är som att en ynka promilles ökning av fukthalten direkt skulle utlösa ett slagregn.
Jag vandrade mot kvarnen på en lätt slingrande grusväg omgiven av stora fält med råg. Det var helt vindstilla. Jag var uppfylld av yttersta vemod och dystraste outsagda aningar.
När jag kom fram till väderkvarnen blev jag stående framför dörren. Jag visste att den skulle vara olåst, men kunde inte förmå mig till att lyfta handen mot handtaget.
Svaren fanns därinne, det förstod jag, svaren på allt som jag någonsin undrat eller grubblat över. Lösningen på livets gåta låg inom räckhåll.
Och jag ville inte. Sannerligen, jag ville inte öppna dörren, men visste samtidigt att jag måste. Vemodet, ja, sorgen, värkte inom mig.
Länge stod jag framför den spruckna, grå träkvarnen, som en staty bredvid en annan åtskilligt större staty, ute på den väldiga slätten. Det var som att jag hade blivit ett med det gråbleka, outsägligt trista landskapet.
Så lade jag handen på handtaget och tryckte ned. Dörren gled upp med ett knirkande.
Här brukade jag vakna.
Inte för att det innebar någon större skillnad. Känslan, ja, även själva drömmen, fanns kvar inom mig och påverkade mig. Melankolin molade och fördunklade mitt sinne. Jag hade ingen lust för det alldagliga, inte att prata, inte heller att lyssna till någon annan.
Så länge drömmen pågick - nu på dagtid - undvek jag människor. Istället för att ta bussen till Revida gick jag. Väl framme slank jag in på mitt kontorsrum och stängde om mig.
Jag arbetade hårt med mina verifikationer och försökte att inte tänka på kvarnen och den stängda dörren. Men bilderna återkom hela tiden i mitt inre. Det var grått. Jag lyfte handen mot handtaget. Fukt och vemod hängde i luften.
Ibland greps jag av desperation och slog på bordsfläkten, som om den skulle kunna skingra tungsinnet. Jag djupandades. Ibland försökte jag gråta. Ingenting hjälpte. Vemodet pulserade i rummet, klibbade vid datorns tangenter, sög musten ur mig.
Någon enstaka gång prövade jag att göra tvärtom, att distrahera mig genom att vara social.
Jag kunde lura i mina arbetskamrater att vi skulle få en snabbkurs i kundvärvning och att Jim Ryan, kanonen från Chicago, skulle komma, en man som påstods ha sålt skridskor till beduinerna i Sahara. Sedan, på det utannonserade klockslaget, dansade jag in i lunchrummet i cowboyhatt och sade på bred amerikanska:
– Ladies and tjänstemän... No is only the first step towards getting to yes!
Ingen tyckte det var roligt.
Eller ringde jag och väckte min syster i Kanada och påstod med förställd röst att hon vunnit andra pris i en skönhetstävling utifrån ett anonymt inskickat fotografi. Hon skrattade inte heller.
Dessa avledande manövrar lyckades bara mycket tillfälligt häva vemodet. Det följde sina egna lagar och lättade i allmänhet inte förrän någon timme efter lunch. Stordelen av arbetsdagen hade oftast gått innan jag blev människa.
Helgerna var något drägligare. Efter frukost tog jag ofta fram min samling med 900 öletiketter från hela världen; studerade bilderna, googlade fabrikaten och satte mig in deras historia.
Sålunda kunde jag något hugsvala mig, men under ytan fanns bilden av kvarnen på slätten kvar.
Ibland, i jakten på en intressant etikett, kunde jag slänga mig i bilen och fara ända ned till Ö-vik eller upp till Haparanda för att göra affär.
Det var som att dagdrömmen då kunde skjutas upp. Efter några timmar, med Hank Williams på stereon i bilen, eller med en hög av etiketter framför mig på köksbordet, brukade vemodet bryta tillbaka med full kraft.
Jag led svårt av melankolin och var mycket otålig. Min tid tycktes till stora delar förspilld.
Varför en väderkvarn? frågade jag mig också. Jag hade aldrig ens sett en sådan, annat än på bild.
Jag grubblade även över den stängda dörren. Varför motviljan mot att öppna den? Och varför vaknade jag alltid när den väl gled upp? Vad skulle hända om jag helt enkelt fortsatte drömmen i det kritiska skedet, öppnade dörren och gick in?
Oavsett vad, skulle jag kanske därefter kunna slappna av, lämna detta vedervärdiga tillstånd och gå vidare. I drömmen, och, så var min förhoppning, i livet.
Jag bestämde mig för att försöka.
3.
Jag började studera drömforskning, i luntor från Umeå universitet tog jag del av både gamla och nya rön. Ingenstans kunde jag hitta något som handlade om att påverka drömmar.
Jag sökte på nätet, skickade e-postmeddelanden kors och tvärs över jordklotet och kom i kontakt med drömentusiaster på alla kontinenter, seriösa forskare, liksom uppenbara amatörer.
Från Chicago kom rådet att ”röka på” ordentligt före insomnandet så skulle allt uppenbara sig.
Det ramlade in tips om yogaövningar, aromatiska rökelser, ramsor och besvärjelser att somna till. En tyskättling i Argentina skickade långa, entoniga melodislingor på basklarinett.
Jag lagade en liten, väl doserad ostpaj i vilken torkad flugsvamp ingick och åt som kvällsmat. Jag tränade terränglöpning i månader för att sedan springa mitt livs första och förhoppningsvis enda maratonlopp.
Jag hävde i mig flaskvis med femtioårig skotsk whisky med, enligt vad det påstods, extremt hög halt av koncentrerad solenergi.
Jag prövade allt, men lyckades aldrig drömma vidare efter att ha tryckt ned handtaget till kvarndörren.
Förutom att plocka med mina öletiketter; sortera dem efter land, typ av öl, fabrikat samt ålder, var det enda som skänkte mig lindring att åka skidor. Men bara i stunden.
Tidiga lördags- och söndagsmorgnar kunde jag sträva fram i femkilometersspåret och ibland, korta stunder, känna det som att jag blev ett med snön, den kalla luften, skenet från lamporna och de stora, mörka granarna. Jag var en fantomskugga som susade fram i skogen.
Då kunde dagdrömmen släppa, det vita betvinga det grå och det akuta, kvävande vemodet lösas upp, liksom kvarnens konturer på min näthinna. Ibland tog jag ett varv till av bara farten eller till och med ett tredje.
Men när jag stannade blev allt snart som förut. Det var som om jag var inlåst i en cell där väggarna utgjordes av mina drömbilder och jag hade blivit tröttare och dystrare än någonsin.
Jag påverkades av experimenten, sov oroligt, kallsvettades, kräktes ibland och hallucinerade. I flera veckors tid led jag av synrubbningar och yrsel dygnet runt och kunde med knapp nöd genomföra mitt arbete.
Under en annan period drabbades jag av fläckvis hårbortfall. Jag magrade.
Släkt och vänner oroade sig för mitt tillstånd och allehanda teorier hade börjat cirkulera. En populär sådan var att jag hade blivit ”lite tosig”. En annan var att jag var genetiskt predestinerad till att bli knarkare emedan gammelfarfar hade supit och att jag troligen missbrukade i lönndom.
När min pappa en söndagskväll kom förbi med middag i en plastbytta; älgstek, ärtor och morötter, fick jag genast en känsla av att han var ett sändebud, att här hade hållits rådslag.
– Är det Therese? sade han efter några trevande inledningsfraser när vi satt vid köksbordet.
Frågan tycktes bekräfta mina aningar, det hör inte till vanligheterna att min pappa ställer sådana frågor. Utanför rasslade höstlöven runt på parkeringen.
– Mamma tror det är a’ Therese. Men varför skull’ hon sitt’ i en väderkvarn?
Jag skakade på huvudet. Therese. Det var för tre år sedan och visst saknade jag henne, men det var ingenting konstigt med det. Ingenting, såvitt jag kunde bedöma, som behövde gömmas i en väderkvarn.
– Nänä, sa pappa.
Han tog ut en cigarett ur paketet och stoppade tillbaka den igen.
– Men…
Jag tänkte att nu kommer det. Farmor hade säkerligen deltagit i babblet och moster Vera med vidhängande Sune. Vera vet alltid vad som är rätt och riktigt och tvekar inte att delge omvärlden sina slutsatser. Vem mer, min äldre kusin Anna, kanske? Fast hon skulle nog inte inlåta sig på att diskutera min mentala hälsa i storgrupp.
– Jo, n’ Bengt, du vet. Pappa talade dröjande, liksom tvekade. Upp’ i Porjus…
– Medicinmannen?
Vi har sameblod i ådrorna, ganska utspätt visserligen, men ändå. Mammas tremänning, min brylling, tredjekusin eller vad det kan heta, Bengt, arbetar på kraftverket. Han kallar sig nåjd; på fritiden trummar han, har kontakt med väsen och stoppar blod.
Till Porjus-Bengt kan man vända sig med allehanda problem om man känner honom. Det kostar två hundra kronor oavsett ärende. ”Självkostnadspris”, hävdar Bengt, ”och billigare än en specialistläkare.” De riktiga samerna tycker han är oseriös.
– Jag är trött på trolldom, sa jag. Det sliter på kroppen.
Jag gick inte in på flugsvampen och det andra, gjorde bara klart att Bengt Lindskog näppeligen var lösningen på mina problem.
– Nänä, sade pappa. Jag bara tänkte.
Jag kunde knappast klandra honom. Efter nästan ett år med allehanda kurer var jag själv rådlös. Dessutom alltmer modlös, ja, stadigt närmande mig desperationens rand.
Sålunda förflöt ytterligare några veckor. En bekant till mig, läkare vid en vårdcentral i Piteå, hade rekommenderat mig att pröva antidepressiv medicin. Det skulle innebära att hänge mig åt nya kemikalier och troligen slutet för hela drömpåverkanprojektet. Med högst ovisst resultat. Ändå var jag på vippen att ringa honom och be om ett recept.
Då anlände ett e-postmeddelande från Australien.
"Dear Mr Fors," började det. "Jag har förstått att ni söker en metod att gripa in i era egna drömmar."
Någonting i tonen gjorde att jag med spänd förväntan läste vidare.
"En kollega till mig har berättat om era enträgna försök att hitta en väg, eller låt oss säga stig, vid sidan av huvudfåran i dagens drömforskning. Någonting mer instrumentellt."
Brevskrivaren hette Howard Lance och arbetade på en privatklinik i Sidney. Där förestod han ett drömlaboratorium som, enligt vad han påstod, var ledande i världen.
"Ni förstår, jag har sysslat med drömmar i snart trettio års tid. Men där andra mäter blodtryck och studerar ögonrörelser och sedan försöker dra slutsatser, griper jag in direkt."
Lance beskrev hur han hade tröttnat på den traditionella forskningen.
"Enligt min uppfattning är den till nittioåtta procent helgarderad, feg och utan praktisk betydelse för mänskligheten."
Han kom sedan in på sin egen forskning och hur han ville hjälpa människor att genom "aktivt drömarbete" utveckla sina liv.
"Men först ett mene tekel. Denna typ av manipulation kan om den misslyckas allvarligt riskera er mentala och även fysiska hälsa. Därvidlag har jag sett saker som ni inte ens kan drömma om, ifall det lilla skämtet tillåts.
Ni bör därför, om ni framhärdar i era försök, iaktta den allra största försiktighet. När detta väl är sagt, och glöm inte att jag varnat er, vill jag helt anspråkslöst erbjuda er min hjälp."
Lance bad mig ringa honom någon lämplig morgon under innevarande vecka.
Det kan förefalla som om jag borde ha kastat mig på luren, men så blev det inte. Veckan led. Brevet hade kommit på måndagen och ännu på torsdagen hade jag inte ringt.
Trots att jag äntligen hade hittat någon som verkade förstå vad jag talade om, tvekade jag. Det var som när jag i drömmen stod framför kvarndörren, handlingsförlamad.
Slutligen lyckades jag övertyga mig själv om att ett telefonsamtal knappast skulle kunna skada. Att jag åtminstone borde utröna vad Howard Lance hade att erbjuda mig.
Vi talades vid i gott och väl tjugo minuter och Lance var en intresserad, stundtals, som det verkade åtminstone, andäktig lyssnare. Särskilt fascinerad föreföll han vara av att min dröm fortsatte efter att jag hade vaknat.
Han föreslog ett sammanträffande för att avgöra om vi skulle inleda ett samarbete.
– Jag sticker inte under stol med att jag har ett egenintresse i detta, sa han. Ni skulle kunna bli en avgörande länk i min forskning.
– tidigt ska jag göra mitt yttersta för att hjälpa er ur er svåra belägenhet.
Lance skulle till Amsterdam på konferens i veckan därpå. Vi gjorde upp om att träffas på hans hotell på onsdagkvällen.
4.
Jag utverkade ledigt från arbetet och beställde flygbiljetter. Mina arbetskamrater på Revida var förstås nyfikna på min resa. Jag sade att jag skulle träffa min syssling från Australien som var på besök i Europa och att jag dessutom hade chans på några riktigt fina öletiketter på en samlarmässa.
På morgonen den överenskomna dagen satt jag på planet och drömde som vanligt om kvarnen.
Jag kände stor leda, men samtidigt spirade ett hopp inom mig. Lance hade till skillnad från en del andra "drömmare" jag haft kontakt med inte utlovat några underverk.
Att han hade något att vinna för egen del på det eventuella projektet tyckte jag bara var en fördel. Det borgade för att han inte skulle ge upp i första taget.
Jag infann mig i god tid i hotellbaren, beställde en holländsk, ofiltrerad färsköl och försökte koppla av. Jag var spänd, samtidigt förvånansvärt okoncentrerad, inför det förestående mötet.
Istället tänkte jag på Therese, hennes långa, ljusa hår, jag hade brukat snurra det runt mitt finger och sedan kyssa hennes örsnibb. Jag saknade henne intensivt, hur kunde det vara så efter så lång tid?
Just som jag beställde ytterligare en öl, kom en rundnätt, snudd på flintskallig man i mörkbrun kostym in i lokalen. Av någon anledning förstod jag genast att det var Lance. Han gick direkt fram till mig.
– Mister Fors, I presume?
Hur kunde han veta att det var jag, det fanns åtminstone tio andra män i lokalen? Å andra sidan hade jag, som sagt var, förstått att han var han.
Howard Lance var vänlig och bullrande, för att inte säga bombastisk. Han inledde med att återigen döma ut i stort sett all hittillsvarande drömforskning.
Jungs teori om arketyper, symboler som påstås betyda samma sak för alla människor oavsett kulturell och personlig bakgrund, avfärdade han med ett otåligt ”Bah!” Namnet Freud ville han ”ogärna ta i sin mun”.
Högskoleväsendet i Australien, ett återkommande tema i samtalet, beskrev han som "konstruerat av idioter för idioter". Det framkom att han i ett tidigt skede av sin karriär hade fått sparken från universitetet i Canberra.
Hans vanligast förekommande fråga var "Förstår du min poäng?" Jag behövde bara nicka så kastade han sig över någon ny tankegång. Ibland ruskade jag istället på huvudet. Då tog han om den senaste utläggningen med ny frenesi.
Ett par timmar gick. Lance pratade, jag lyssnade och försökte då och då, förgäves, leda in samtalet på min dröm. Intresset han hade visat vid telefonsamtalet veckan innan föreföll som bortblåst.
Vi hade druckit flera öl och jag överväldigades av en stor trötthet. Jag såg hans ansikte framför mig, de rödlätta kinderna, de buskiga ögonbrynen och hans intensiva blick. Jag såg att han pratade men förmådde inte längre lyssna.
Irritationen steg inom mig. Ingenting tydde på att Lance överhuvudtaget ämnade beröra min dröm. Kanske var han nöjd med att ha någon framför sig som tvingades att lyssna?
Just när jag hade bestämt mig för att resa mig upp och gå tystnade han. Trots stimmet i övrigt, lokalen var nu full med folk, var det som om någon brutit strömmen till en musikanläggning på maxvolym. Jag andades ut. Howard Lance satt länge tyst och såg på mig.
– Lars-Erik, sade han slutligen. Är det inte så att du på något vis själv ”håller fast” nattdrömmen eller återskapar den avsiktligt?
Jag tvekade, längtade till hotellet och den mjuka sängen där. Kanske skulle jag i kväll kunna sova gott och drömfritt?
Snart skulle för övrigt snön komma därhemma och jag kunna ge mig ut i spåret igen. Med idog träning skulle skidåkningens tillfälliga lindring kunna förlängas, ja, vem vet, kanske rentav permanentas. Jag skulle kunna anmäla mig till Vasaloppet.
Eller också äntligen göra slag i saken och katalogisera samtliga mina öletiketter, ett gigantiskt projekt som skulle kräva fullständig uppmärksamhet all ledig tid i månader.
Om jag svarade på Lance’s fråga skulle jag bli sittande i åtminstone en timme till, troligen flera.
Situationen var onekligen märklig. I ett års tid hade jag gjort allt, absolut allt, som stod i min makt för att slippa min dröm. Den hade sugit musten ur mig och var på god väg att förstöra mitt liv. Ändå tvekade jag i denna stund på grund av att jag kände mig trött!
– Lars-Erik, sade Lance igen. Tillåt mig att i korta drag presentera min teori om drömmars väsen.
Därefter talade han oavbrutet i fyrtio minuter. Jag var för trött även för att bryta upp och lät hans ord strila mot mina trumhinnor.
Teorin gick i korthet ut på att våra drömmar inte, som det vanligtvis påstås, är ett sätt att bearbeta livet eller våra erfarenheter av detta.
– I viss mån, kanske, sa Lance. Men symptomtänkandet är trivialt.
Då och då höjde han sina ögonbryn, log mot mig och nickade uppmuntrande. Han var i högform.
– Det intressanta är att vi erbjuds en möjlighet till förändring. Tyvärr är det få förunnat att kunna anta erbjudandet. Vi uppfattar det helt enkelt inte.
Jag var uppenbarligen ett undantag. Visserligen hade jag inte formulerat mig i Lance's termer. Men på egen hand hade jag försökt göra exakt det Lance nu föreslog att han skulle hjälpa mig med: Gå in i kvarnen.
– Men det räcker inte med att gå in. Du måste vara öppen för det du får uppleva därinne och framför allt: Du måste ta det med dig därifrån.
Han skrattade.
– Drömmar…
Han såg på mig.
– Jag har ägnat mitt liv åt drömmar.
Jag väntade på en fortsättning men Lance var tyst, såg bara frånvarande framför sig.
– Du är ett mycket intressant fall, Lars-Erik, sa han slutligen. Din dröm är egentligen inte särskilt märkvärdig. Du tvekar inför att gå vidare, inför det okända. Klassiskt. Som han som hörde monstret.
Jag kände inte till detta monster men trodde mig ändå förstå vad han menade.
– Det som skiljer dig från andra är att drömmen inte klingar av när du vaknar. Tvärtom, den kan till och med förstärkas. Det är som att intensiteten och efterhängsenheten har ett budskap.
Självklart, tänkte jag. Frågan är bara: vilket? Plötsligt fick jag en känsla av att Lance var en bluff. Vad hade han att komma med, förutom just självklarheter, yviga teorier och självbelåtna fördömanden av andra?
– Du ska komma till mitt labb. Vi betalar resa och uppehälle. Du kommer att få bo i en våra forskarbostäder. Räkna med ett par, tre månader.
Ett kvartal i Australien. Vad skulle Revida säga? Jag kunde förstås ta ut semestern i förskott, men sedan, min ekonomi var redan ansträngd, hur skulle jag klara amorteringarna på lånet?
Howard Lance avbröt mina tankegångar. Han ville tillägga, ”utan omsvep”, som han uttryckte det, att han för tillfället var avstängd från patientarbete under en pågående utredning av hans verksamhet.
Några patienter hade gått samman och anmält honom för brott mot kvacksalverilagen. Psychology Board, den australiensiska tillsynsmyndigheten för branschen, väntades komma med sin dom inom några månader.
– För tio år sedan hade utredningen varit befogad, sa han. Då gjorde jag misstag som vid några tillfällen hårt drabbade mina patienter.
– Eller mer korrekt: Jag släppte kontrollen, förlitade mig på att mina instruktioner skulle följas till punkt och pricka. Men ett par av mina patienter… Tja, de experimenterade på egen hand.
Han ruskade på huvudet.
– Därför kan jag för tillfället inte ta mig an dig som patient. Du får komma som forskare. Och jag litar på att du tar eget ansvar.
Han ville att jag skulle sammanfatta mina hittillsvarande studier och experiment i ett ”paper”. Det skulle vara en av utgångspunkterna för den forskning vi tillsammans skulle bedriva under min vistelse i Canberra.
– Så kommer vi på jämbördig fot och kringgår samtidigt den förbannade byråkratin. Fiffigt, eller hur?
Jag tänkte på klarinettslingorna, whiskyn och flugsvampen, längre bort från vetenskap kunde man inte gärna hamna. Å andra sidan hade jag studerat åtskilliga rapporter och läst ett antal vetenskapliga artiklar. Men forskare?
– Nej, tack, sade jag. Orden kom utan att jag hade förberett dem. Jag måste hem nu.
– För att det ska gå helt korrekt till kommer du givetvis att arvoderas. Omräknat blir det cirka 32 000 svenska kronor i månaden. Jag ska undersöka om det går undvika skatt genom att du får det som ett stipendium.
Återigen tänkte jag på skidåkningen. Vi skulle kunna bli några stycken, med tre milpass i veckan skulle vi absolut vara i tillräcklig form i slutet av februari. Ja, dubbla på helgerna, förstås. Det var för sent för riktiga Vasan, visserligen, men öppna skulle nog fungera.
Therese hade brukat skämta om att det alltid kom något i vägen för mig. På sluttampen. Vasaloppsplanerna hade stäckts, gång på gång, trots att förberedelserna ibland varit långt gångna.
Jag skulle kunna skicka ett vykort till henne från Mora. Bara tiden skulle stå där: ”8.46.54”, och så undertecknat ”Lars-Erik”. Ja, eller vad det nu skulle bli för tid, allt berodde på träningen, men absolut inte över nio timmar.
– Nej, tack, sa jag.
– Beställ resan genom min sekreterare, sa Lance och gav mig ett visitkort. Fjortonde november, det är en måndag, kör vi igång.
Han svepte sista klunken i ölglaset, gav mig en klapp på axeln och gick snabbt mot utgången.
Fattade han inte? Hans självgodhet tycktes utan gräns och stärkte min motvilja mot projektet. Kanske att det hade varit värt att pröva, men det kändes för hårt, som att det inte skulle bli värt uppoffringarna.
”Kvacksalvare”, tänkte jag. ”Åk hem och få din dom!”
5.
Jag promenerade till hotellet och lät den råa, holländska oktoberluften vädra lungor och hjärna. Det utlovade ”arvodet” skulle i och för sig göra några månaders tjänstledighet möjlig rent ekonomiskt. Men jag tvivlade på att jag skulle stå ut med Lance och hans svada under så lång tid.
På hotellet lade jag mig på sängen med kläderna på. Jag tänkte på Therese, vi hade haft en kärlek ihop, nog hade väl den bort kunna överleva några studieår i Uppsala? Det var en fråga jag hade ställt mig många gånger tidigare och svaret hade alltid varit detsamma: Jo, men så blev det inte.
Jag tänkte på mamma och pappa och på min syster Beata, när vi var små. Så liten hon hade varit, hon hade suttit i en barnstol med haklapp och viftat med en liten sked. Nu bodde hon i Ontario, jag träffade henne bara vartannat år, ibland vid jul, ibland vid midsommar.
Jag greps av melankoli över livet och hur fort det tycktes rulla på. Jag saknade Beata, jag saknade Therese, jag saknade mamma och pappa och tiden när vi alla var tillsammans.
Jag lät blicken följa tapetens blommiga mönster, det fanns många, många blommor, hela rummet var egentligen fullt av rosor och snirklande rankor med blad.
Tänk om jag skulle börja odla någonting? Jag kunde skaffa en stuga nånstans i Tornedalen och bygga ett eldrivet växthus? Jag kunde ympa fram en tomat som jag kallade Midnight Sun och starta försäljning söderut.
Det drog kallt från fönstret, nere på Jan van Galenstraat hördes enstaka bilar susa förbi. För mitt inre såg jag Howard Lance, hans mun som oavbrutet rörde sig. Jag famlade efter sänglampans strömbrytare utan att hitta den och föll i sömn, fortfarande med kläderna på.
Jag såg en gammal kvarn ute på en öde slätt. Det var dimmigt, grått och fuktigt, mycket fuktigt. Vattendroppar svävade i luften, omgivningens konturer var mjuka, vaga.
Jag gick mot kvarnen på en lätt slingrande grusväg omgiven av stora sädesfält, var det råg? Det var helt vindstilla.
Jag kände mig ledsen, ja, gråtfärdig, och fylld av en diffus oro.
När jag kom fram till väderkvarnen blev jag stående framför dörren. Plankorna i dörren var spruckna och grå. Jag tvekade länge, slutligen lade jag handen på handtaget och tryckte ned.
En bil tutade nere på gatan och jag drogs en aning upp mot medvetande.
”Jag drömmer”, tänkte jag. ”Jag ligger på en säng på ett hotellrum i Amsterdam och drömmer…”
– Lars-Erik!
Någon kom springande på vägen bakom mig, i riktning mot kvarnen, en man i brun kostym. Han viftade med handen. Jag hörde på brytningen att det var Lance.
– Lars-Erik!
I nästa ögonblick hade jag mobilen i handen och knappade in ett nummer. ”Therese!” tänkte jag, och återigen var jag någonstans mellan vakenhet och sömn. Det kändes som hade jag ett stort hål i mellangärdet. Therese svarade inte.
– Det här är din chans, Lars-Erik, sade Lance.
Han stod bredvid mig, helt nära, hans ansikte var grovporigt, i ena näsborren ett vitt hårstrå.
– Din absoluta vinstchans. Bara en vinner!
Han lade handen på min axel.
Så stod jag i spelbutiken hemma och lämnade in en kupong. På en bildskärm högt upp i hörnet stakade sig Jörgen Brink fram i god fart, han passerade just Mångsbodarna. Porjus-Bengt skrattade när han tog emot kupongen.
– En enda vinner, Larsa! Tänk dig!
Han skrattade igen, ett hjärtligt och hostande skratt. Så rev han sönder kupongen och slängde bitarna över axeln. Kommentatorn höjde tonläget, nu visades hästar, de travade i hög fart.
– White Tornado, med legendaren Grålle som anfader, går om i sista kurvan!
Jag drog upp den knarrande kvarndörren. Sakta klev jag in över tröskeln.
”Jag gör det”, tänkte jag. ”Jag drömmer om kvarnen, precis som vanligt, men jag går in. Äntligen går jag in!”
Det luktade damm och gammalt trä. Ett svagt, grått ljus strilade in genom ett litet fönster. I mitten en kraftig, upprättstående stock och två väldiga, runda kvarnstenar, den ena ovanpå den andra. En säck med mjöl stod trekvartsfylld bredvid.
Det var helt stilla och tyst. Jag ropade hallå, men ingen svarade. Jag tittade efter Lance. Han var borta.
”Livet, då?” tänkte jag. ”Det var någonting med livet...”
Jag gick vidare in i rummet och satte mig på den stora, runda stenen. En dammig, brun ölbutelj stod på golvet. Etiketten hängde på trekvart, den var beige, ganska oansenlig, med påskriften van Bummel och en tecknad liten kvarn i svart. Från flaskmynningen hade en spindel vävt ett nät upp mot väggen.
– Lars-Erik! Jag hörde Lance’s röst inom mig. Det är nu det gäller!
Jag mindes, så var det: Jag skulle få veta sanningen, om livet, om allt. Det skulle uppenbara sig!
Men här fanns ingenting. Ett tomt, gammalt kvarnrum bara, övergivet för länge, länge sedan.
En gång var här liv, tänkte jag. Den övre kvarnstenen som drevs runt, runt och det knakande ljudet när säden maldes mot den undre. En mjölnare som fyllde säckar med mjöl, tog några klunkar öl och sedan ställde flaskan på golvet. Ett ensamt arbete, ett hårt liv.
Jag böjde mig ned och ryckte loss etiketten från buteljen. ”Till och med i drömmen”, noterade jag.
En mjölnare i blå byxor och blå skjorta dök upp. Hans ansikte var brett som Lance’s och rödbrusigt. Han knöt ihop säcken och lyfte upp den på axeln, mjöl yrde upp i ett litet moln kring honom.
Kanske hade hans hustru kommit med bröd, ost och öl tidigare, tänkte jag. Kanske hade de kättjefullt rullat runt i dammet på trägolvet, ja, kanske låg de med varandra varje dag, vid frukostpausen. Så var mannen borta, och säcken.
– Du måste ta det med dig härifrån! Lance’s röst igen.
Men här fanns ju inget. Inga svar på mina frågor och vad var det förresten jag hade velat veta? Här fanns ingenting klargörande, endast trä, sten och en butelj.
”Det bara är som det är”, tänkte jag. ”Jag måste minnas det! Trä, sten och en butelj”.
6.
Jag vaknade tidigt på morgonen, huttrande i draget från fönstret och med sänglampans sken i ansiktet. På gatan nedanför dånade lastbilar, bussar och bilar fram, ibland hördes uppretade tutanden. Jag släckte lampan.
”Tur att det inte är halogen”, tänkte jag. ”Då hade jag bränt sönder hornhinnan.”
I duschen lät jag det heta vattnet strila över mig. Spegeln immade igen och kroppen sög åt sig värmen.
Så dök bilden av Lance upp framför mig, hans breda, rödlätta ansikte, det vita hårstrået i vänster näsborre.
Kvarnen, jag hade gått in i den! Efter år av obeslutsamhet, feghet eller vad det nu kunde vara, hade jag äntligen vågat trycka ned handtaget och ta steget över tröskeln.
Och där hade inte funnits någonting, bara trägolvet, stocken i mitten, de jättelika, runda kvarnstenarna och en dammig, gammal butelj.
”Jag kom ihåg det”, tänkte jag. ”Jag var där och undersökte, och jag tog det med mig därifrån! Trä, sten och en butelj.”
I övrigt: tomhet. Skulle det vara svaret på livets gåta? Där hade funnits en mjölnare också, men han försvann ju.
Jag åt frukost i den lilla matsalen, försökte tyda De Telegraaf men gav snabbt upp. Tankarna gick till Lance, vad skulle han säga om min dröm? Givetvis borde jag ringa och berätta, men det fick bli hemifrån.
Jag bävade redan för den svada som skulle bli följden, var denne man ett geni eller en idiot? Möjligen, kom jag fram till, både och.
Tre månader, hade han sagt. I Canberra. Kunde man surfa där? Jag hade alltid velat lära mig surfa, klassisk brädsurf utan segel.
Först då, drygt en timme efter att jag hade vaknat och trots att jag redan tänkt länge på nattens dröm, insåg jag att den inte var kvar inom mig.
Jag såg den utifrån, så som normala människor brukar minnas sina drömmar, som någonting som hade hänt, någonting konstigt kanske, osammanhängande, men urskiljbart, på avstånd. Inte inifrån, att drömmen verkade inom mig, trots att jag var vaken.
”Trä, sten och en butelj”, tänkte jag.
Varför inte? Märkvärdigare än så behöver det inte vara. En grep som står lutad mot ladugårdsväggen. Ett äpple som ligger på köksbordet. Det som är det är. Eller, det är som det är. Man skulle även kunna tillägga: Och så är det med det.
Jag drog ett djupt andetag. Skulle detta hålla i sig? Jag vågade inte tro någonting, definitivt inte.
Försiktigt gick jag vidare med dagen, drack kaffet i lätta klunkar, liksom tassade uppför trappan till rummet för att göra min toalett. Icke-drömmen fick inte störas, det var som att den annars skulle brytas, en klumpig rörelse eller ett plötsligt ljud förstöra allt.
Tandkrämens mintsmak kändes, precis som i reklamfilmen, uppfriskande. Det var som att min gom mötte pepparminten för allra första gången och tänderna tandborsten.
Jag borstade lätt och var samtidigt på min vakt, med full beredskap för att vemodet åter skulle slå till, och tungsinnet.
Men när jag tänkte på kvarnen var det innandömet jag såg, kvarnrummet, ibland även mjölnaren i hans blåa kläder, inte mig själv stående utanför med handen på handtaget. Ja, Lance hade också trängt sig på, utanför. Lance… Skulle jag kanske slippa honom nu?
Jag hade fått tips om en kuriosaaffär med ett stort lager av holländska öletiketter. Tre timmar till incheckning, jag skulle hinna, i vart fall om jag tog en taxi.
Hjärtat dunkade lite extra när jag klev in i etikettrummet längst inne i butiken. Ett museum, tänkte jag först, men ingen curator skulle någonsin ha arrangerat utställningsföremålen på detta vis.
Det var mer som en grotta av öletiketter, väggar, tak och golv - under skivor av plexiglas - var täckta av dem. Infällda lampor spred ett jämnt och förklarande ljus.
– Hollands historia, påstod ägaren stolt.
Mina kunskaper om holländska etiketter var begränsad, jag hade sakta arbetat mig ned genom Europa, men inte hunnit längre än till Belgien. Så Holland stod faktiskt på tur och jag insåg att i denna butik skulle jag kunna lägga en synnerligen god grund.
Flaskan i drömmen dök upp i minnet, den gamla, dammiga flaskan med den beiga och svarta etiketten. Van, någonting… Bummel! Det lät som någonting Bamse skulle ha valt om han hade druckit öl. Kunde det finnas i verkligheten?
Ägaren skakade på huvudet, den sorten kände han inte till.
– Men jag kan försöka spåra den.
Det var en smal, skallig man i grå, slät bomullskavaj, jag tänkte att han skulle ha kunnat vara förman på ett järnrörslager hemmavid. Han tog mig med till ett litet kontor bakom ett draperi, bläddrade ivrigt i luntor med ölhistoria, slog i pärmar och googlade. Efter en kvart var han klar.
– Det har aldrig funnits ett öl vid namn Van Bummel. Inte i Holland, inte i Belgien eller Sydafrika heller, således, med tanke på namnet, med största säkerhet inte någonstans överhuvudtaget.
Jag vet inte riktigt varför, men jag blev besviken.
– Det fanns en familj van Bummel som utvandrade till USA på 1800-talet. Men ingenting tyder på att de skulle ha tillverkat öl.
Etikettgrottan var verkligen en upplevelse. Jag strosade runt, njöt av mångfalden och färgrikedomen, slog mig sedan ned i en fåtölj och bläddrade i en katalog.
Kvarndrömmen hade ännu inte återvänt, det var det viktiga, det enda som betydde något. Jag andades djupt. ”Tänk om det skulle fungera, om det skulle hålla i sig!”
När jag gick därifrån hade jag köpt hundratals etiketter, varav flera var riktiga pärlor, dyra också. Jag hade fått katalogiseringstips av den förrymde järnrörslagerföreståndaren och såg fram emot ett pass med mina fynd hemma vid köksbordet.
7.
På planet slumrade jag lätt. Jag drömde att jag åkte skidor med Therese, vi gick på tur i fjällen. Hennes anorak var röd med ljus pälsbräm runt huvan.
– Bara en vinner, Lars-Erik, sa hon lite beklagande.
Jag vaknade tvärt, med en intensiv känsla av tomhet.
I tidningen stod om en 80-årig man som förberedde sig inför sitt första Vasalopp. Han siktade på åtta timmar, ”en för varje decennium”. Jag tänkte att jag skulle slå honom.
När vi mellanlandade på Arlanda skickade jag ett sms till Lance: ”Glöm det. Jag tror det ordnar sig ändå”.
Hans självsäkerhet skulle få sig en ordentlig törn. Bra så. Jag var säker på att han skulle ringa nästa dag, men jag tänkte inte svara. Inte än på ett tag.
Hela första veckan efter hemkomsten gick jag till sängs med bävan. Ofta tänkte jag på det som såg ut att bli kvintessensen av resan till Amsterdam, ja, faktiskt av hela den långa dagdrömsepoken: trä, sten och en butelj.
Jag visste inte om jag skulle ta det på allvar, om dessa tre begrepp verkligen kunde sägas frilägga kosmos innebörd, men de var ändå välgörande att begrunda. Ibland mumlade jag den lilla ramsan för mig själv innan jag somnade, och det fungerade faktiskt, åtminstone återkom inte kvarndrömmen.
Undan för undan normaliserades min tillvaro. Jag återupptog umgänget med släkt och vänner, tog även initiativ till en kusinträff till sommaren. Beata skulle ändå komma från Kanada, vi skulle kunna vara på släktgården i Älvsbyn.
På Revida dök jag in i redovisningar och bokföring med entusiasm parad med ett behagligt och avslappnat lugn. En kväll tog arbetskamraterna med mig ut på after work för att fira.
– Det här kanske låter överspänt, sade Ragnar, min chef. Men vi är verkligen glada över att ha dig tillbaka. Den gamle Lars-Erik!
Först den kvällen förstod jag på allvar hur långt bort den grå drömmen hade tagit mig. Vissa dagar hade jag uppfattats som ”i stort sett okontaktbar”, och min sinnesfrånvaro hade påtagligt påverkat stämningen på byrån.
Jag kände en klump i halsen när jag fick ett sexpack öl i present, sex sorter från ett nystartat lokalt bryggeri. Etiketterna var specialformgivna, ”Edition Lars-Erik”, ”Larsas bästa”, ”Öllars” och liknande.
Lance hörde av sig, som jag hade förutspått, och ville absolut träffa mig för en så kallad djupintervju. Jag avböjde vänligt men bestämt. Han svarade med en stående inbjudan: ”Vi betalar resan, du vet väl att man kan surfa i Sidney?” Typiskt Lance, hur hade han lyckats räkna ut att det skulle locka?
Men jag skiter i surfandet. Nu är det Vasan som gäller, etikettsamlingen och ett aktivt uteliv. Jag får släppa Therese, varken mer eller mindre. Mister du en står dig tusende åter, eller hur?
Jag kommer tidigt till arbetet, då har jag ändå ofta hunnit med en runda på femkilometern. Energin har återvänt med besked och jag siktar även in mig på kursen i Stockholm om två veckor, ”Kvalitets- och riskfrågor i vardagen”. Ragnar ska till och med betala en övernattning så att jag kan gå på matchen, AIK mot AIK Solna, på kvällen.
– Det är du värd, Lars-Erik, sa han. Det är du absolut värd!
Ju mer jag med återvunnen vitalitet tränger in i resultatrapporterna, desto mer bleknar drömmen om kvarnen, må den aldrig återvända! Men jag är ödmjuk, jag vet att balans - och då inte minst i tillvaron - är en färskvara.
Även när jag understundom har kört fast i siffermassorna har ”Trä, sten och en butelj”-ramsan visat sig vara användbar. Jag lutar alltmer åt att ingenting faktiskt behöver vara märkvärdigare än så och det duger fint åt mig.
På skrivbordet, lutad mot citatet av Pacioli, står etiketten från flaskan i kvarnen, Van Bummel. Den låg i fickan när jag skulle lämna in kavajen på kemtvätt.
– Vilken gullig kvarn! sa tjejen som expedierade.
Fast den är verkligen inte särskilt spektakulär. Vingarna är skeva, inte stiliserat, utan uppenbarligen på grund av tecknarens oförmåga. Kvarnhuset ser hoptryckt ut, lite för lågt. Som ett barns verk.
Bokstäverna i ”Van Bummel” spretar åt olika håll. Kombinationen av beige och svart är charmlös, ja, trist. Etiketten är således rent ut sagt jävligt ful.
Nästa vecka ska jag låta rama in den.
(Ur kommande samlingen Stordåd - tio noveller - copyright Peter Nilsson.)
Det var i den vevan som drömmen om väderkvarnen kom in i mitt liv och med den olyckan.
De flesta drömmer nog glada och positiva dagdrömmar, sådana man vill ska bli verklighet, så var det även tidigare för mig. Men den här drömmen ändrade detta med besked.
Egentligen var det inte bara en dagdröm, jag började alltid drömma den om natten. Jag kunde vakna i den, tidigt på morgonen. Sedan fanns den kvar i mig, klingade inte av som drömmar brukar göra. Känslan i den, vemodet, bara fortsatte att uppfylla mig.
Det var ett grått och fuktigt vemod, av samma typ som vädret i drömmen, och det fyllde mellangärdet och fick stundtals golvet att gunga.
Drömmen plågade mig. Nattdrömmen, om den förblivit en sådan, hade nog gått att uthärda. Men de långa och tunga repriserna på dagtid blev mig övermäktiga.
Drömmen kunde inledningsvis handla om vad som helst. En gång flög jag högt över trädtopparna i en gammal Volkswagen.
Ibland uppenbarade sig för mitt inre ett bildspel av vackra, främmande öletiketter, det var min lilla samlarvurm som gjorde sig påmind. En natt sökte sig en övergiven hund, en vitgrå, strävhårig terrier, till mig och jag blev dess husse.
Efter en stund brukade drömmen glida över till en gammal kvarn ute på en öde slätt. Det var tidig gryning, eller måhända sen skymning, dimmigt och som sagt var, grått och fuktigt, mycket fuktigt.
Metereologer har kanske ett namn för detta slags väder, själv kallar jag det fuktsoppa. Vattendroppar som svävar i luften, en omgivning inbäddad i ett grått töcken. Mjuka, vaga konturer.
Det är som att en ynka promilles ökning av fukthalten direkt skulle utlösa ett slagregn.
Jag vandrade mot kvarnen på en lätt slingrande grusväg omgiven av stora fält med råg. Det var helt vindstilla. Jag var uppfylld av yttersta vemod och dystraste outsagda aningar.
När jag kom fram till väderkvarnen blev jag stående framför dörren. Jag visste att den skulle vara olåst, men kunde inte förmå mig till att lyfta handen mot handtaget.
Svaren fanns därinne, det förstod jag, svaren på allt som jag någonsin undrat eller grubblat över. Lösningen på livets gåta låg inom räckhåll.
Och jag ville inte. Sannerligen, jag ville inte öppna dörren, men visste samtidigt att jag måste. Vemodet, ja, sorgen, värkte inom mig.
Länge stod jag framför den spruckna, grå träkvarnen, som en staty bredvid en annan åtskilligt större staty, ute på den väldiga slätten. Det var som att jag hade blivit ett med det gråbleka, outsägligt trista landskapet.
Så lade jag handen på handtaget och tryckte ned. Dörren gled upp med ett knirkande.
Här brukade jag vakna.
Inte för att det innebar någon större skillnad. Känslan, ja, även själva drömmen, fanns kvar inom mig och påverkade mig. Melankolin molade och fördunklade mitt sinne. Jag hade ingen lust för det alldagliga, inte att prata, inte heller att lyssna till någon annan.
Så länge drömmen pågick - nu på dagtid - undvek jag människor. Istället för att ta bussen till Revida gick jag. Väl framme slank jag in på mitt kontorsrum och stängde om mig.
Jag arbetade hårt med mina verifikationer och försökte att inte tänka på kvarnen och den stängda dörren. Men bilderna återkom hela tiden i mitt inre. Det var grått. Jag lyfte handen mot handtaget. Fukt och vemod hängde i luften.
Ibland greps jag av desperation och slog på bordsfläkten, som om den skulle kunna skingra tungsinnet. Jag djupandades. Ibland försökte jag gråta. Ingenting hjälpte. Vemodet pulserade i rummet, klibbade vid datorns tangenter, sög musten ur mig.
Någon enstaka gång prövade jag att göra tvärtom, att distrahera mig genom att vara social.
Jag kunde lura i mina arbetskamrater att vi skulle få en snabbkurs i kundvärvning och att Jim Ryan, kanonen från Chicago, skulle komma, en man som påstods ha sålt skridskor till beduinerna i Sahara. Sedan, på det utannonserade klockslaget, dansade jag in i lunchrummet i cowboyhatt och sade på bred amerikanska:
– Ladies and tjänstemän... No is only the first step towards getting to yes!
Ingen tyckte det var roligt.
Eller ringde jag och väckte min syster i Kanada och påstod med förställd röst att hon vunnit andra pris i en skönhetstävling utifrån ett anonymt inskickat fotografi. Hon skrattade inte heller.
Dessa avledande manövrar lyckades bara mycket tillfälligt häva vemodet. Det följde sina egna lagar och lättade i allmänhet inte förrän någon timme efter lunch. Stordelen av arbetsdagen hade oftast gått innan jag blev människa.
Helgerna var något drägligare. Efter frukost tog jag ofta fram min samling med 900 öletiketter från hela världen; studerade bilderna, googlade fabrikaten och satte mig in deras historia.
Sålunda kunde jag något hugsvala mig, men under ytan fanns bilden av kvarnen på slätten kvar.
Ibland, i jakten på en intressant etikett, kunde jag slänga mig i bilen och fara ända ned till Ö-vik eller upp till Haparanda för att göra affär.
Det var som att dagdrömmen då kunde skjutas upp. Efter några timmar, med Hank Williams på stereon i bilen, eller med en hög av etiketter framför mig på köksbordet, brukade vemodet bryta tillbaka med full kraft.
Jag led svårt av melankolin och var mycket otålig. Min tid tycktes till stora delar förspilld.
Varför en väderkvarn? frågade jag mig också. Jag hade aldrig ens sett en sådan, annat än på bild.
Jag grubblade även över den stängda dörren. Varför motviljan mot att öppna den? Och varför vaknade jag alltid när den väl gled upp? Vad skulle hända om jag helt enkelt fortsatte drömmen i det kritiska skedet, öppnade dörren och gick in?
Oavsett vad, skulle jag kanske därefter kunna slappna av, lämna detta vedervärdiga tillstånd och gå vidare. I drömmen, och, så var min förhoppning, i livet.
Jag bestämde mig för att försöka.
3.
Jag började studera drömforskning, i luntor från Umeå universitet tog jag del av både gamla och nya rön. Ingenstans kunde jag hitta något som handlade om att påverka drömmar.
Jag sökte på nätet, skickade e-postmeddelanden kors och tvärs över jordklotet och kom i kontakt med drömentusiaster på alla kontinenter, seriösa forskare, liksom uppenbara amatörer.
Från Chicago kom rådet att ”röka på” ordentligt före insomnandet så skulle allt uppenbara sig.
Det ramlade in tips om yogaövningar, aromatiska rökelser, ramsor och besvärjelser att somna till. En tyskättling i Argentina skickade långa, entoniga melodislingor på basklarinett.
Jag lagade en liten, väl doserad ostpaj i vilken torkad flugsvamp ingick och åt som kvällsmat. Jag tränade terränglöpning i månader för att sedan springa mitt livs första och förhoppningsvis enda maratonlopp.
Jag hävde i mig flaskvis med femtioårig skotsk whisky med, enligt vad det påstods, extremt hög halt av koncentrerad solenergi.
Jag prövade allt, men lyckades aldrig drömma vidare efter att ha tryckt ned handtaget till kvarndörren.
Förutom att plocka med mina öletiketter; sortera dem efter land, typ av öl, fabrikat samt ålder, var det enda som skänkte mig lindring att åka skidor. Men bara i stunden.
Tidiga lördags- och söndagsmorgnar kunde jag sträva fram i femkilometersspåret och ibland, korta stunder, känna det som att jag blev ett med snön, den kalla luften, skenet från lamporna och de stora, mörka granarna. Jag var en fantomskugga som susade fram i skogen.
Då kunde dagdrömmen släppa, det vita betvinga det grå och det akuta, kvävande vemodet lösas upp, liksom kvarnens konturer på min näthinna. Ibland tog jag ett varv till av bara farten eller till och med ett tredje.
Men när jag stannade blev allt snart som förut. Det var som om jag var inlåst i en cell där väggarna utgjordes av mina drömbilder och jag hade blivit tröttare och dystrare än någonsin.
Jag påverkades av experimenten, sov oroligt, kallsvettades, kräktes ibland och hallucinerade. I flera veckors tid led jag av synrubbningar och yrsel dygnet runt och kunde med knapp nöd genomföra mitt arbete.
Under en annan period drabbades jag av fläckvis hårbortfall. Jag magrade.
Släkt och vänner oroade sig för mitt tillstånd och allehanda teorier hade börjat cirkulera. En populär sådan var att jag hade blivit ”lite tosig”. En annan var att jag var genetiskt predestinerad till att bli knarkare emedan gammelfarfar hade supit och att jag troligen missbrukade i lönndom.
När min pappa en söndagskväll kom förbi med middag i en plastbytta; älgstek, ärtor och morötter, fick jag genast en känsla av att han var ett sändebud, att här hade hållits rådslag.
– Är det Therese? sade han efter några trevande inledningsfraser när vi satt vid köksbordet.
Frågan tycktes bekräfta mina aningar, det hör inte till vanligheterna att min pappa ställer sådana frågor. Utanför rasslade höstlöven runt på parkeringen.
– Mamma tror det är a’ Therese. Men varför skull’ hon sitt’ i en väderkvarn?
Jag skakade på huvudet. Therese. Det var för tre år sedan och visst saknade jag henne, men det var ingenting konstigt med det. Ingenting, såvitt jag kunde bedöma, som behövde gömmas i en väderkvarn.
– Nänä, sa pappa.
Han tog ut en cigarett ur paketet och stoppade tillbaka den igen.
– Men…
Jag tänkte att nu kommer det. Farmor hade säkerligen deltagit i babblet och moster Vera med vidhängande Sune. Vera vet alltid vad som är rätt och riktigt och tvekar inte att delge omvärlden sina slutsatser. Vem mer, min äldre kusin Anna, kanske? Fast hon skulle nog inte inlåta sig på att diskutera min mentala hälsa i storgrupp.
– Jo, n’ Bengt, du vet. Pappa talade dröjande, liksom tvekade. Upp’ i Porjus…
– Medicinmannen?
Vi har sameblod i ådrorna, ganska utspätt visserligen, men ändå. Mammas tremänning, min brylling, tredjekusin eller vad det kan heta, Bengt, arbetar på kraftverket. Han kallar sig nåjd; på fritiden trummar han, har kontakt med väsen och stoppar blod.
Till Porjus-Bengt kan man vända sig med allehanda problem om man känner honom. Det kostar två hundra kronor oavsett ärende. ”Självkostnadspris”, hävdar Bengt, ”och billigare än en specialistläkare.” De riktiga samerna tycker han är oseriös.
– Jag är trött på trolldom, sa jag. Det sliter på kroppen.
Jag gick inte in på flugsvampen och det andra, gjorde bara klart att Bengt Lindskog näppeligen var lösningen på mina problem.
– Nänä, sade pappa. Jag bara tänkte.
Jag kunde knappast klandra honom. Efter nästan ett år med allehanda kurer var jag själv rådlös. Dessutom alltmer modlös, ja, stadigt närmande mig desperationens rand.
Sålunda förflöt ytterligare några veckor. En bekant till mig, läkare vid en vårdcentral i Piteå, hade rekommenderat mig att pröva antidepressiv medicin. Det skulle innebära att hänge mig åt nya kemikalier och troligen slutet för hela drömpåverkanprojektet. Med högst ovisst resultat. Ändå var jag på vippen att ringa honom och be om ett recept.
Då anlände ett e-postmeddelande från Australien.
"Dear Mr Fors," började det. "Jag har förstått att ni söker en metod att gripa in i era egna drömmar."
Någonting i tonen gjorde att jag med spänd förväntan läste vidare.
"En kollega till mig har berättat om era enträgna försök att hitta en väg, eller låt oss säga stig, vid sidan av huvudfåran i dagens drömforskning. Någonting mer instrumentellt."
Brevskrivaren hette Howard Lance och arbetade på en privatklinik i Sidney. Där förestod han ett drömlaboratorium som, enligt vad han påstod, var ledande i världen.
"Ni förstår, jag har sysslat med drömmar i snart trettio års tid. Men där andra mäter blodtryck och studerar ögonrörelser och sedan försöker dra slutsatser, griper jag in direkt."
Lance beskrev hur han hade tröttnat på den traditionella forskningen.
"Enligt min uppfattning är den till nittioåtta procent helgarderad, feg och utan praktisk betydelse för mänskligheten."
Han kom sedan in på sin egen forskning och hur han ville hjälpa människor att genom "aktivt drömarbete" utveckla sina liv.
"Men först ett mene tekel. Denna typ av manipulation kan om den misslyckas allvarligt riskera er mentala och även fysiska hälsa. Därvidlag har jag sett saker som ni inte ens kan drömma om, ifall det lilla skämtet tillåts.
Ni bör därför, om ni framhärdar i era försök, iaktta den allra största försiktighet. När detta väl är sagt, och glöm inte att jag varnat er, vill jag helt anspråkslöst erbjuda er min hjälp."
Lance bad mig ringa honom någon lämplig morgon under innevarande vecka.
Det kan förefalla som om jag borde ha kastat mig på luren, men så blev det inte. Veckan led. Brevet hade kommit på måndagen och ännu på torsdagen hade jag inte ringt.
Trots att jag äntligen hade hittat någon som verkade förstå vad jag talade om, tvekade jag. Det var som när jag i drömmen stod framför kvarndörren, handlingsförlamad.
Slutligen lyckades jag övertyga mig själv om att ett telefonsamtal knappast skulle kunna skada. Att jag åtminstone borde utröna vad Howard Lance hade att erbjuda mig.
Vi talades vid i gott och väl tjugo minuter och Lance var en intresserad, stundtals, som det verkade åtminstone, andäktig lyssnare. Särskilt fascinerad föreföll han vara av att min dröm fortsatte efter att jag hade vaknat.
Han föreslog ett sammanträffande för att avgöra om vi skulle inleda ett samarbete.
– Jag sticker inte under stol med att jag har ett egenintresse i detta, sa han. Ni skulle kunna bli en avgörande länk i min forskning.
– tidigt ska jag göra mitt yttersta för att hjälpa er ur er svåra belägenhet.
Lance skulle till Amsterdam på konferens i veckan därpå. Vi gjorde upp om att träffas på hans hotell på onsdagkvällen.
4.
Jag utverkade ledigt från arbetet och beställde flygbiljetter. Mina arbetskamrater på Revida var förstås nyfikna på min resa. Jag sade att jag skulle träffa min syssling från Australien som var på besök i Europa och att jag dessutom hade chans på några riktigt fina öletiketter på en samlarmässa.
På morgonen den överenskomna dagen satt jag på planet och drömde som vanligt om kvarnen.
Jag kände stor leda, men samtidigt spirade ett hopp inom mig. Lance hade till skillnad från en del andra "drömmare" jag haft kontakt med inte utlovat några underverk.
Att han hade något att vinna för egen del på det eventuella projektet tyckte jag bara var en fördel. Det borgade för att han inte skulle ge upp i första taget.
Jag infann mig i god tid i hotellbaren, beställde en holländsk, ofiltrerad färsköl och försökte koppla av. Jag var spänd, samtidigt förvånansvärt okoncentrerad, inför det förestående mötet.
Istället tänkte jag på Therese, hennes långa, ljusa hår, jag hade brukat snurra det runt mitt finger och sedan kyssa hennes örsnibb. Jag saknade henne intensivt, hur kunde det vara så efter så lång tid?
Just som jag beställde ytterligare en öl, kom en rundnätt, snudd på flintskallig man i mörkbrun kostym in i lokalen. Av någon anledning förstod jag genast att det var Lance. Han gick direkt fram till mig.
– Mister Fors, I presume?
Hur kunde han veta att det var jag, det fanns åtminstone tio andra män i lokalen? Å andra sidan hade jag, som sagt var, förstått att han var han.
Howard Lance var vänlig och bullrande, för att inte säga bombastisk. Han inledde med att återigen döma ut i stort sett all hittillsvarande drömforskning.
Jungs teori om arketyper, symboler som påstås betyda samma sak för alla människor oavsett kulturell och personlig bakgrund, avfärdade han med ett otåligt ”Bah!” Namnet Freud ville han ”ogärna ta i sin mun”.
Högskoleväsendet i Australien, ett återkommande tema i samtalet, beskrev han som "konstruerat av idioter för idioter". Det framkom att han i ett tidigt skede av sin karriär hade fått sparken från universitetet i Canberra.
Hans vanligast förekommande fråga var "Förstår du min poäng?" Jag behövde bara nicka så kastade han sig över någon ny tankegång. Ibland ruskade jag istället på huvudet. Då tog han om den senaste utläggningen med ny frenesi.
Ett par timmar gick. Lance pratade, jag lyssnade och försökte då och då, förgäves, leda in samtalet på min dröm. Intresset han hade visat vid telefonsamtalet veckan innan föreföll som bortblåst.
Vi hade druckit flera öl och jag överväldigades av en stor trötthet. Jag såg hans ansikte framför mig, de rödlätta kinderna, de buskiga ögonbrynen och hans intensiva blick. Jag såg att han pratade men förmådde inte längre lyssna.
Irritationen steg inom mig. Ingenting tydde på att Lance överhuvudtaget ämnade beröra min dröm. Kanske var han nöjd med att ha någon framför sig som tvingades att lyssna?
Just när jag hade bestämt mig för att resa mig upp och gå tystnade han. Trots stimmet i övrigt, lokalen var nu full med folk, var det som om någon brutit strömmen till en musikanläggning på maxvolym. Jag andades ut. Howard Lance satt länge tyst och såg på mig.
– Lars-Erik, sade han slutligen. Är det inte så att du på något vis själv ”håller fast” nattdrömmen eller återskapar den avsiktligt?
Jag tvekade, längtade till hotellet och den mjuka sängen där. Kanske skulle jag i kväll kunna sova gott och drömfritt?
Snart skulle för övrigt snön komma därhemma och jag kunna ge mig ut i spåret igen. Med idog träning skulle skidåkningens tillfälliga lindring kunna förlängas, ja, vem vet, kanske rentav permanentas. Jag skulle kunna anmäla mig till Vasaloppet.
Eller också äntligen göra slag i saken och katalogisera samtliga mina öletiketter, ett gigantiskt projekt som skulle kräva fullständig uppmärksamhet all ledig tid i månader.
Om jag svarade på Lance’s fråga skulle jag bli sittande i åtminstone en timme till, troligen flera.
Situationen var onekligen märklig. I ett års tid hade jag gjort allt, absolut allt, som stod i min makt för att slippa min dröm. Den hade sugit musten ur mig och var på god väg att förstöra mitt liv. Ändå tvekade jag i denna stund på grund av att jag kände mig trött!
– Lars-Erik, sade Lance igen. Tillåt mig att i korta drag presentera min teori om drömmars väsen.
Därefter talade han oavbrutet i fyrtio minuter. Jag var för trött även för att bryta upp och lät hans ord strila mot mina trumhinnor.
Teorin gick i korthet ut på att våra drömmar inte, som det vanligtvis påstås, är ett sätt att bearbeta livet eller våra erfarenheter av detta.
– I viss mån, kanske, sa Lance. Men symptomtänkandet är trivialt.
Då och då höjde han sina ögonbryn, log mot mig och nickade uppmuntrande. Han var i högform.
– Det intressanta är att vi erbjuds en möjlighet till förändring. Tyvärr är det få förunnat att kunna anta erbjudandet. Vi uppfattar det helt enkelt inte.
Jag var uppenbarligen ett undantag. Visserligen hade jag inte formulerat mig i Lance's termer. Men på egen hand hade jag försökt göra exakt det Lance nu föreslog att han skulle hjälpa mig med: Gå in i kvarnen.
– Men det räcker inte med att gå in. Du måste vara öppen för det du får uppleva därinne och framför allt: Du måste ta det med dig därifrån.
Han skrattade.
– Drömmar…
Han såg på mig.
– Jag har ägnat mitt liv åt drömmar.
Jag väntade på en fortsättning men Lance var tyst, såg bara frånvarande framför sig.
– Du är ett mycket intressant fall, Lars-Erik, sa han slutligen. Din dröm är egentligen inte särskilt märkvärdig. Du tvekar inför att gå vidare, inför det okända. Klassiskt. Som han som hörde monstret.
Jag kände inte till detta monster men trodde mig ändå förstå vad han menade.
– Det som skiljer dig från andra är att drömmen inte klingar av när du vaknar. Tvärtom, den kan till och med förstärkas. Det är som att intensiteten och efterhängsenheten har ett budskap.
Självklart, tänkte jag. Frågan är bara: vilket? Plötsligt fick jag en känsla av att Lance var en bluff. Vad hade han att komma med, förutom just självklarheter, yviga teorier och självbelåtna fördömanden av andra?
– Du ska komma till mitt labb. Vi betalar resa och uppehälle. Du kommer att få bo i en våra forskarbostäder. Räkna med ett par, tre månader.
Ett kvartal i Australien. Vad skulle Revida säga? Jag kunde förstås ta ut semestern i förskott, men sedan, min ekonomi var redan ansträngd, hur skulle jag klara amorteringarna på lånet?
Howard Lance avbröt mina tankegångar. Han ville tillägga, ”utan omsvep”, som han uttryckte det, att han för tillfället var avstängd från patientarbete under en pågående utredning av hans verksamhet.
Några patienter hade gått samman och anmält honom för brott mot kvacksalverilagen. Psychology Board, den australiensiska tillsynsmyndigheten för branschen, väntades komma med sin dom inom några månader.
– För tio år sedan hade utredningen varit befogad, sa han. Då gjorde jag misstag som vid några tillfällen hårt drabbade mina patienter.
– Eller mer korrekt: Jag släppte kontrollen, förlitade mig på att mina instruktioner skulle följas till punkt och pricka. Men ett par av mina patienter… Tja, de experimenterade på egen hand.
Han ruskade på huvudet.
– Därför kan jag för tillfället inte ta mig an dig som patient. Du får komma som forskare. Och jag litar på att du tar eget ansvar.
Han ville att jag skulle sammanfatta mina hittillsvarande studier och experiment i ett ”paper”. Det skulle vara en av utgångspunkterna för den forskning vi tillsammans skulle bedriva under min vistelse i Canberra.
– Så kommer vi på jämbördig fot och kringgår samtidigt den förbannade byråkratin. Fiffigt, eller hur?
Jag tänkte på klarinettslingorna, whiskyn och flugsvampen, längre bort från vetenskap kunde man inte gärna hamna. Å andra sidan hade jag studerat åtskilliga rapporter och läst ett antal vetenskapliga artiklar. Men forskare?
– Nej, tack, sade jag. Orden kom utan att jag hade förberett dem. Jag måste hem nu.
– För att det ska gå helt korrekt till kommer du givetvis att arvoderas. Omräknat blir det cirka 32 000 svenska kronor i månaden. Jag ska undersöka om det går undvika skatt genom att du får det som ett stipendium.
Återigen tänkte jag på skidåkningen. Vi skulle kunna bli några stycken, med tre milpass i veckan skulle vi absolut vara i tillräcklig form i slutet av februari. Ja, dubbla på helgerna, förstås. Det var för sent för riktiga Vasan, visserligen, men öppna skulle nog fungera.
Therese hade brukat skämta om att det alltid kom något i vägen för mig. På sluttampen. Vasaloppsplanerna hade stäckts, gång på gång, trots att förberedelserna ibland varit långt gångna.
Jag skulle kunna skicka ett vykort till henne från Mora. Bara tiden skulle stå där: ”8.46.54”, och så undertecknat ”Lars-Erik”. Ja, eller vad det nu skulle bli för tid, allt berodde på träningen, men absolut inte över nio timmar.
– Nej, tack, sa jag.
– Beställ resan genom min sekreterare, sa Lance och gav mig ett visitkort. Fjortonde november, det är en måndag, kör vi igång.
Han svepte sista klunken i ölglaset, gav mig en klapp på axeln och gick snabbt mot utgången.
Fattade han inte? Hans självgodhet tycktes utan gräns och stärkte min motvilja mot projektet. Kanske att det hade varit värt att pröva, men det kändes för hårt, som att det inte skulle bli värt uppoffringarna.
”Kvacksalvare”, tänkte jag. ”Åk hem och få din dom!”
5.
Jag promenerade till hotellet och lät den råa, holländska oktoberluften vädra lungor och hjärna. Det utlovade ”arvodet” skulle i och för sig göra några månaders tjänstledighet möjlig rent ekonomiskt. Men jag tvivlade på att jag skulle stå ut med Lance och hans svada under så lång tid.
På hotellet lade jag mig på sängen med kläderna på. Jag tänkte på Therese, vi hade haft en kärlek ihop, nog hade väl den bort kunna överleva några studieår i Uppsala? Det var en fråga jag hade ställt mig många gånger tidigare och svaret hade alltid varit detsamma: Jo, men så blev det inte.
Jag tänkte på mamma och pappa och på min syster Beata, när vi var små. Så liten hon hade varit, hon hade suttit i en barnstol med haklapp och viftat med en liten sked. Nu bodde hon i Ontario, jag träffade henne bara vartannat år, ibland vid jul, ibland vid midsommar.
Jag greps av melankoli över livet och hur fort det tycktes rulla på. Jag saknade Beata, jag saknade Therese, jag saknade mamma och pappa och tiden när vi alla var tillsammans.
Jag lät blicken följa tapetens blommiga mönster, det fanns många, många blommor, hela rummet var egentligen fullt av rosor och snirklande rankor med blad.
Tänk om jag skulle börja odla någonting? Jag kunde skaffa en stuga nånstans i Tornedalen och bygga ett eldrivet växthus? Jag kunde ympa fram en tomat som jag kallade Midnight Sun och starta försäljning söderut.
Det drog kallt från fönstret, nere på Jan van Galenstraat hördes enstaka bilar susa förbi. För mitt inre såg jag Howard Lance, hans mun som oavbrutet rörde sig. Jag famlade efter sänglampans strömbrytare utan att hitta den och föll i sömn, fortfarande med kläderna på.
Jag såg en gammal kvarn ute på en öde slätt. Det var dimmigt, grått och fuktigt, mycket fuktigt. Vattendroppar svävade i luften, omgivningens konturer var mjuka, vaga.
Jag gick mot kvarnen på en lätt slingrande grusväg omgiven av stora sädesfält, var det råg? Det var helt vindstilla.
Jag kände mig ledsen, ja, gråtfärdig, och fylld av en diffus oro.
När jag kom fram till väderkvarnen blev jag stående framför dörren. Plankorna i dörren var spruckna och grå. Jag tvekade länge, slutligen lade jag handen på handtaget och tryckte ned.
En bil tutade nere på gatan och jag drogs en aning upp mot medvetande.
”Jag drömmer”, tänkte jag. ”Jag ligger på en säng på ett hotellrum i Amsterdam och drömmer…”
– Lars-Erik!
Någon kom springande på vägen bakom mig, i riktning mot kvarnen, en man i brun kostym. Han viftade med handen. Jag hörde på brytningen att det var Lance.
– Lars-Erik!
I nästa ögonblick hade jag mobilen i handen och knappade in ett nummer. ”Therese!” tänkte jag, och återigen var jag någonstans mellan vakenhet och sömn. Det kändes som hade jag ett stort hål i mellangärdet. Therese svarade inte.
– Det här är din chans, Lars-Erik, sade Lance.
Han stod bredvid mig, helt nära, hans ansikte var grovporigt, i ena näsborren ett vitt hårstrå.
– Din absoluta vinstchans. Bara en vinner!
Han lade handen på min axel.
Så stod jag i spelbutiken hemma och lämnade in en kupong. På en bildskärm högt upp i hörnet stakade sig Jörgen Brink fram i god fart, han passerade just Mångsbodarna. Porjus-Bengt skrattade när han tog emot kupongen.
– En enda vinner, Larsa! Tänk dig!
Han skrattade igen, ett hjärtligt och hostande skratt. Så rev han sönder kupongen och slängde bitarna över axeln. Kommentatorn höjde tonläget, nu visades hästar, de travade i hög fart.
– White Tornado, med legendaren Grålle som anfader, går om i sista kurvan!
Jag drog upp den knarrande kvarndörren. Sakta klev jag in över tröskeln.
”Jag gör det”, tänkte jag. ”Jag drömmer om kvarnen, precis som vanligt, men jag går in. Äntligen går jag in!”
Det luktade damm och gammalt trä. Ett svagt, grått ljus strilade in genom ett litet fönster. I mitten en kraftig, upprättstående stock och två väldiga, runda kvarnstenar, den ena ovanpå den andra. En säck med mjöl stod trekvartsfylld bredvid.
Det var helt stilla och tyst. Jag ropade hallå, men ingen svarade. Jag tittade efter Lance. Han var borta.
”Livet, då?” tänkte jag. ”Det var någonting med livet...”
Jag gick vidare in i rummet och satte mig på den stora, runda stenen. En dammig, brun ölbutelj stod på golvet. Etiketten hängde på trekvart, den var beige, ganska oansenlig, med påskriften van Bummel och en tecknad liten kvarn i svart. Från flaskmynningen hade en spindel vävt ett nät upp mot väggen.
– Lars-Erik! Jag hörde Lance’s röst inom mig. Det är nu det gäller!
Jag mindes, så var det: Jag skulle få veta sanningen, om livet, om allt. Det skulle uppenbara sig!
Men här fanns ingenting. Ett tomt, gammalt kvarnrum bara, övergivet för länge, länge sedan.
En gång var här liv, tänkte jag. Den övre kvarnstenen som drevs runt, runt och det knakande ljudet när säden maldes mot den undre. En mjölnare som fyllde säckar med mjöl, tog några klunkar öl och sedan ställde flaskan på golvet. Ett ensamt arbete, ett hårt liv.
Jag böjde mig ned och ryckte loss etiketten från buteljen. ”Till och med i drömmen”, noterade jag.
En mjölnare i blå byxor och blå skjorta dök upp. Hans ansikte var brett som Lance’s och rödbrusigt. Han knöt ihop säcken och lyfte upp den på axeln, mjöl yrde upp i ett litet moln kring honom.
Kanske hade hans hustru kommit med bröd, ost och öl tidigare, tänkte jag. Kanske hade de kättjefullt rullat runt i dammet på trägolvet, ja, kanske låg de med varandra varje dag, vid frukostpausen. Så var mannen borta, och säcken.
– Du måste ta det med dig härifrån! Lance’s röst igen.
Men här fanns ju inget. Inga svar på mina frågor och vad var det förresten jag hade velat veta? Här fanns ingenting klargörande, endast trä, sten och en butelj.
”Det bara är som det är”, tänkte jag. ”Jag måste minnas det! Trä, sten och en butelj”.
6.
Jag vaknade tidigt på morgonen, huttrande i draget från fönstret och med sänglampans sken i ansiktet. På gatan nedanför dånade lastbilar, bussar och bilar fram, ibland hördes uppretade tutanden. Jag släckte lampan.
”Tur att det inte är halogen”, tänkte jag. ”Då hade jag bränt sönder hornhinnan.”
I duschen lät jag det heta vattnet strila över mig. Spegeln immade igen och kroppen sög åt sig värmen.
Så dök bilden av Lance upp framför mig, hans breda, rödlätta ansikte, det vita hårstrået i vänster näsborre.
Kvarnen, jag hade gått in i den! Efter år av obeslutsamhet, feghet eller vad det nu kunde vara, hade jag äntligen vågat trycka ned handtaget och ta steget över tröskeln.
Och där hade inte funnits någonting, bara trägolvet, stocken i mitten, de jättelika, runda kvarnstenarna och en dammig, gammal butelj.
”Jag kom ihåg det”, tänkte jag. ”Jag var där och undersökte, och jag tog det med mig därifrån! Trä, sten och en butelj.”
I övrigt: tomhet. Skulle det vara svaret på livets gåta? Där hade funnits en mjölnare också, men han försvann ju.
Jag åt frukost i den lilla matsalen, försökte tyda De Telegraaf men gav snabbt upp. Tankarna gick till Lance, vad skulle han säga om min dröm? Givetvis borde jag ringa och berätta, men det fick bli hemifrån.
Jag bävade redan för den svada som skulle bli följden, var denne man ett geni eller en idiot? Möjligen, kom jag fram till, både och.
Tre månader, hade han sagt. I Canberra. Kunde man surfa där? Jag hade alltid velat lära mig surfa, klassisk brädsurf utan segel.
Först då, drygt en timme efter att jag hade vaknat och trots att jag redan tänkt länge på nattens dröm, insåg jag att den inte var kvar inom mig.
Jag såg den utifrån, så som normala människor brukar minnas sina drömmar, som någonting som hade hänt, någonting konstigt kanske, osammanhängande, men urskiljbart, på avstånd. Inte inifrån, att drömmen verkade inom mig, trots att jag var vaken.
”Trä, sten och en butelj”, tänkte jag.
Varför inte? Märkvärdigare än så behöver det inte vara. En grep som står lutad mot ladugårdsväggen. Ett äpple som ligger på köksbordet. Det som är det är. Eller, det är som det är. Man skulle även kunna tillägga: Och så är det med det.
Jag drog ett djupt andetag. Skulle detta hålla i sig? Jag vågade inte tro någonting, definitivt inte.
Försiktigt gick jag vidare med dagen, drack kaffet i lätta klunkar, liksom tassade uppför trappan till rummet för att göra min toalett. Icke-drömmen fick inte störas, det var som att den annars skulle brytas, en klumpig rörelse eller ett plötsligt ljud förstöra allt.
Tandkrämens mintsmak kändes, precis som i reklamfilmen, uppfriskande. Det var som att min gom mötte pepparminten för allra första gången och tänderna tandborsten.
Jag borstade lätt och var samtidigt på min vakt, med full beredskap för att vemodet åter skulle slå till, och tungsinnet.
Men när jag tänkte på kvarnen var det innandömet jag såg, kvarnrummet, ibland även mjölnaren i hans blåa kläder, inte mig själv stående utanför med handen på handtaget. Ja, Lance hade också trängt sig på, utanför. Lance… Skulle jag kanske slippa honom nu?
Jag hade fått tips om en kuriosaaffär med ett stort lager av holländska öletiketter. Tre timmar till incheckning, jag skulle hinna, i vart fall om jag tog en taxi.
Hjärtat dunkade lite extra när jag klev in i etikettrummet längst inne i butiken. Ett museum, tänkte jag först, men ingen curator skulle någonsin ha arrangerat utställningsföremålen på detta vis.
Det var mer som en grotta av öletiketter, väggar, tak och golv - under skivor av plexiglas - var täckta av dem. Infällda lampor spred ett jämnt och förklarande ljus.
– Hollands historia, påstod ägaren stolt.
Mina kunskaper om holländska etiketter var begränsad, jag hade sakta arbetat mig ned genom Europa, men inte hunnit längre än till Belgien. Så Holland stod faktiskt på tur och jag insåg att i denna butik skulle jag kunna lägga en synnerligen god grund.
Flaskan i drömmen dök upp i minnet, den gamla, dammiga flaskan med den beiga och svarta etiketten. Van, någonting… Bummel! Det lät som någonting Bamse skulle ha valt om han hade druckit öl. Kunde det finnas i verkligheten?
Ägaren skakade på huvudet, den sorten kände han inte till.
– Men jag kan försöka spåra den.
Det var en smal, skallig man i grå, slät bomullskavaj, jag tänkte att han skulle ha kunnat vara förman på ett järnrörslager hemmavid. Han tog mig med till ett litet kontor bakom ett draperi, bläddrade ivrigt i luntor med ölhistoria, slog i pärmar och googlade. Efter en kvart var han klar.
– Det har aldrig funnits ett öl vid namn Van Bummel. Inte i Holland, inte i Belgien eller Sydafrika heller, således, med tanke på namnet, med största säkerhet inte någonstans överhuvudtaget.
Jag vet inte riktigt varför, men jag blev besviken.
– Det fanns en familj van Bummel som utvandrade till USA på 1800-talet. Men ingenting tyder på att de skulle ha tillverkat öl.
Etikettgrottan var verkligen en upplevelse. Jag strosade runt, njöt av mångfalden och färgrikedomen, slog mig sedan ned i en fåtölj och bläddrade i en katalog.
Kvarndrömmen hade ännu inte återvänt, det var det viktiga, det enda som betydde något. Jag andades djupt. ”Tänk om det skulle fungera, om det skulle hålla i sig!”
När jag gick därifrån hade jag köpt hundratals etiketter, varav flera var riktiga pärlor, dyra också. Jag hade fått katalogiseringstips av den förrymde järnrörslagerföreståndaren och såg fram emot ett pass med mina fynd hemma vid köksbordet.
7.
På planet slumrade jag lätt. Jag drömde att jag åkte skidor med Therese, vi gick på tur i fjällen. Hennes anorak var röd med ljus pälsbräm runt huvan.
– Bara en vinner, Lars-Erik, sa hon lite beklagande.
Jag vaknade tvärt, med en intensiv känsla av tomhet.
I tidningen stod om en 80-årig man som förberedde sig inför sitt första Vasalopp. Han siktade på åtta timmar, ”en för varje decennium”. Jag tänkte att jag skulle slå honom.
När vi mellanlandade på Arlanda skickade jag ett sms till Lance: ”Glöm det. Jag tror det ordnar sig ändå”.
Hans självsäkerhet skulle få sig en ordentlig törn. Bra så. Jag var säker på att han skulle ringa nästa dag, men jag tänkte inte svara. Inte än på ett tag.
Hela första veckan efter hemkomsten gick jag till sängs med bävan. Ofta tänkte jag på det som såg ut att bli kvintessensen av resan till Amsterdam, ja, faktiskt av hela den långa dagdrömsepoken: trä, sten och en butelj.
Jag visste inte om jag skulle ta det på allvar, om dessa tre begrepp verkligen kunde sägas frilägga kosmos innebörd, men de var ändå välgörande att begrunda. Ibland mumlade jag den lilla ramsan för mig själv innan jag somnade, och det fungerade faktiskt, åtminstone återkom inte kvarndrömmen.
Undan för undan normaliserades min tillvaro. Jag återupptog umgänget med släkt och vänner, tog även initiativ till en kusinträff till sommaren. Beata skulle ändå komma från Kanada, vi skulle kunna vara på släktgården i Älvsbyn.
På Revida dök jag in i redovisningar och bokföring med entusiasm parad med ett behagligt och avslappnat lugn. En kväll tog arbetskamraterna med mig ut på after work för att fira.
– Det här kanske låter överspänt, sade Ragnar, min chef. Men vi är verkligen glada över att ha dig tillbaka. Den gamle Lars-Erik!
Först den kvällen förstod jag på allvar hur långt bort den grå drömmen hade tagit mig. Vissa dagar hade jag uppfattats som ”i stort sett okontaktbar”, och min sinnesfrånvaro hade påtagligt påverkat stämningen på byrån.
Jag kände en klump i halsen när jag fick ett sexpack öl i present, sex sorter från ett nystartat lokalt bryggeri. Etiketterna var specialformgivna, ”Edition Lars-Erik”, ”Larsas bästa”, ”Öllars” och liknande.
Lance hörde av sig, som jag hade förutspått, och ville absolut träffa mig för en så kallad djupintervju. Jag avböjde vänligt men bestämt. Han svarade med en stående inbjudan: ”Vi betalar resan, du vet väl att man kan surfa i Sidney?” Typiskt Lance, hur hade han lyckats räkna ut att det skulle locka?
Men jag skiter i surfandet. Nu är det Vasan som gäller, etikettsamlingen och ett aktivt uteliv. Jag får släppa Therese, varken mer eller mindre. Mister du en står dig tusende åter, eller hur?
Jag kommer tidigt till arbetet, då har jag ändå ofta hunnit med en runda på femkilometern. Energin har återvänt med besked och jag siktar även in mig på kursen i Stockholm om två veckor, ”Kvalitets- och riskfrågor i vardagen”. Ragnar ska till och med betala en övernattning så att jag kan gå på matchen, AIK mot AIK Solna, på kvällen.
– Det är du värd, Lars-Erik, sa han. Det är du absolut värd!
Ju mer jag med återvunnen vitalitet tränger in i resultatrapporterna, desto mer bleknar drömmen om kvarnen, må den aldrig återvända! Men jag är ödmjuk, jag vet att balans - och då inte minst i tillvaron - är en färskvara.
Även när jag understundom har kört fast i siffermassorna har ”Trä, sten och en butelj”-ramsan visat sig vara användbar. Jag lutar alltmer åt att ingenting faktiskt behöver vara märkvärdigare än så och det duger fint åt mig.
På skrivbordet, lutad mot citatet av Pacioli, står etiketten från flaskan i kvarnen, Van Bummel. Den låg i fickan när jag skulle lämna in kavajen på kemtvätt.
– Vilken gullig kvarn! sa tjejen som expedierade.
Fast den är verkligen inte särskilt spektakulär. Vingarna är skeva, inte stiliserat, utan uppenbarligen på grund av tecknarens oförmåga. Kvarnhuset ser hoptryckt ut, lite för lågt. Som ett barns verk.
Bokstäverna i ”Van Bummel” spretar åt olika håll. Kombinationen av beige och svart är charmlös, ja, trist. Etiketten är således rent ut sagt jävligt ful.
Nästa vecka ska jag låta rama in den.
(Ur kommande samlingen Stordåd - tio noveller - copyright Peter Nilsson.)
